Folkhemmet på Brunflovägen

IMG_3499.JPG

 

img599

img598

img604

Femtiotal, Östersund. Den berömda Morenska villan på söder. Nålflickan hade hand om 80-90 barn under sommaren. Verksamheten var öppen emellan 10.00-16.00 tillsammans med fyra eller fem tonårsflickor. Det kostade fem kronor att ha sitt barn där och dessa pengar gick till saft, bullar, mjölkchoklad och smörgåsar beroende på väder. ”Lekparken” kallades verksamheten och Nålflickan arbetade där, men helt utan betalning.

Hon sa: ”Det var så roligt att leka och vara med barnen att det var inte känns som ett arbete. Nej jag fick inte betalt utan det var mer än betalt att få vara med alla barn. Vi hittade på så mycket roligt och vi tog hjälp av olika företag när vi skulle ha fest.  Då frågade vi om sponsor på olika affärer. Företagen var så snälla och ställde upp. Vi kunde sedan ha ett sjuhundrade avslutningskalas med ballonger och allt till alla barn”.

Jag tänker att detta är folkhemstanken där barnen tillsammans skulle leka och fostras. Ingen skulle skaffa sig en fördel mer än någon annan. Nej Nålflickan skaffade sig ingen fördel. Hon tog inte ens emot betalt för sin gärning att odla det svenska folkhemmet. Samtidigt tänker jag, sponsor, privata företag, kommunal verksamhet, barn och utbildningsnämnder.

Det var nog lika då som nu. Verksamheter med barn är inget som prioriteras inom kommunal verksamhet. Nej det ska vara arenor, torg med gula stenar eller annat som skattepengarna skall plöjas ner i. Jag hoppas att barnen hade det roligt och fick leka riktigt mycket i ”Lekparken” för si och så där sextio år sedan. Nålflickan hade det roligt i varje fall.

img491

img493 - version 2

En flytt till något eget

img589

 

Nej jag vet inte vilka som ska flytta eller flytta in. Ingen släkt  till mig, men säkert några bekanta. Flyttningen är någonstans inne i staden Östersund. Folk flyttade mer frekvent förr. Det var inte heller så komplicerat som idag med alla våra ”måste” saker. Att hyra en buss från Stadsbudkontoret var kanske en förmån. Vad vet jag?

Bilden i sig är lite otäck. Den lilla pojken med den stora väskan verkar vara helt förstenad. Var är barnens pappa? Är det han som kör bussen?

Det tycks vara som om att dessa människor tidigare bodde inneboende och just vid den här tidpunkten när denna bild togs fått möjligheten till att bo i en helt egen lägenhet. Detta firades med att någon tog en bild på flyttbussen. Eventuellt kan detta också vara helt vilda spekulationer. Men var är pappan? Kan det vara som Alfons Åberg fast det omvända?

Olika som bär

img540

Till vänster arrendatorn och min anfader. Till höger ägaren av jordbruket. Till vänster en invandrare och till höger en ägare av fastighet och verksamhet. Till vänster en praktiker …ja vi kan fortsätta länge, och se olikheterna, men bilden tycker jag säger mer än tusen ord.

Ja den här bilden säger mer än svett och tårar. Du kan resa runt hela jorden men alltid finns verkligheten där bakom knuten. Ja resa går ju alltid, men aldrig går det att lämna.  Verkligheten är i många fall  sorgsen och förtvivlad. Den kan vara slitsam att ha runt halsen och bäras som ett ok när barnens munnar ska mättas och när barnen i sin tur ska fortsätta att mätta nya barn.

Den här bilden kan också få kolukten att stinka ut genom skärmen samtidigt som det krävs ett visst mod att stiga in i en ladugård med sin nyaste kostym.

Mannen till vänster arbetade åt många sådana kostymklädda människor. De kunde kommunicera bra med varandra eftersom på den tiden var tyska det första nya språk som svenska elever fick lära sig i skolan. Visst kunde de prata dessa män. Vare sig de var kostymklädda eller inte.

Expo Norr en hägring för ett barn

IMG_3448.JPG

En gång i tiden var det här Östersunds stora attraktion. Idag har vi Storsjöyran och Fäviken. Expo har dessvärre bara blivit en liten märklig tillställning där man ska lösa in sig för att handla. Själv har jag inte varit iväg på flera år. Expon var tidigare en stor sak för mig och jag tillbringade hela min uppväxt att vänta på nästa Expo med tillhörande tivoli. Jag älskade att gå runt på mässområdet med farfar och titta på bilar, skogsmaskiner och små timmrade hus. Jag satt i en trampbil i en liten asfalterad bana med en fejkad skolpolis som lärde oss hur vi skulle göra för att följa trafikreglerna.

Tivolit låg i anslutning och sockervadden hägrade samt det hemska spöktåget. De där små nallebjörnarna i olika färger med nappflaskor var något varje unge ville vinna på lotteriet, men jag vann aldrig. Kanske var det just förväntningen som var det bästa med Expon. Musikparaden i början av evenemanget, glada människor, lukten av lök, och massor av grönsaker som skivades på den nya plastprylen. Folk stod och gapade över fiffigheten att genom ett mirakel få till räfflade morotstärningar. Syrenerna blommade efter Samuel Permansgatan, popkornlukten pyrde i sommarvärmen. När kvällen tog vid studerade jag neonskyltarna på tivolit och mannen som skötte virvelvinden åkte med några varv när han skulle få upp farten på vagnarna. Där stod jag och beundrade hans balans och mod. Dock hade jag en rädsla för de där tivolifolket. Jag lyssnade med stora öron på konstiga historier där folk hade blivit tatuerad i sömnen. Var det så? Barn har ju oftast en väldig fantasi och min fantasi skapade många underliga bilder.

 

En mystisk tant

IMG_3441.JPG

Den här kvinnan har jag aldrig tidigare sett på någon bild. Hon står här med min farfar och ser rätt nöjd ut. Visst känns det som farfar var mycket ung på det här bilden. Kanske runt tjugoårsåldern. Är det här möjligtvis den där mystiska Tant Ascan? Hon som han alltid bodde hos när han kom till Stockholm. Hon verkar ha varit ifrån Uppsala, men sedan gifte hon sig med en militär och flyttade till en lägenhet på Östermalm i Stockholm. Mannen dog tidigt och kvar var Ascan i en stor lägenhet. Det verkar också som tanten gillade att laga kroppkakor en masse. Det finns vittnesmål om hur barn tvingades tugga kroppkakor en hel kväll så det näst intill sprutade ur öronen på dem och precis samtidigt blev de för alltid botade från att äta kroppkakor. Farfar ja, han tog med sig sina barn till henne. Farmor fick aldrig följa med, vilket i sig är ett rätt märkligt sätt att semestra på. Tanten Ascan verkar att ha varit en mycket gästvänlig kvinna som alltid ställde upp med mat och husrum när farfar med någon av sina pojkar knackade på.

Såg också att Tant Ascan hade gratulerat min farfar och farmor på deras bröllopsdag via telegram. Är det den här den berömda tanten eller är det här någon annan? Troligen någon annan.

Alla dessa bilder fascinerar och det går mycket bra och med ett stor underhållningsvärde att studera klädsel, eller se miner och huruvida dessa kan avslöja något av personernas personlighet. Bilden togs förövrigt på en nanosekund genom en lins.  Vi får inte heller glömma att livet gick sedan vidare i turbofart för personerna som stod modell. Nya miner infann sig, andra kläder togs på och de förflyttades till andra miljöer snabbare än vi någonsin kunnat tro.

Luta er nu tillbaka och ta god tid på er och verkligen studera bildens detaljer. Vad är det som farfar egentligen har på sin slips?

Nya uppgifter är att denna bild är tagen uppe i Jokkmokk där också familjen bodde en tid eftersom A C arbetade som jägmästare. Huset som de bodde i hette så originellt som Jägarbo, vilket också passar gott till en jägmästare och hans familj. Precis nu tänker jag på sagan om de tre björnarna, varför vet jag riktigt inte.

 

Den uppsluppna gemenskapen i en grön oas

img512 - version 2

Allting verkar ha varit så mycket roligare förr. Vi pratar nu inte 1800-talet utan mer under 40-50 talet. Inte samma krav som idag på nyklippta gräsmattor och tuktade fruktträd. Inte samma krav på rottingmöbler, eller stylade möbler där kuddar och chica lyktor ska ingå. Helst ska man även ha en örtträdgård som sällan används, men den kan gärna stå där för syns skull för så har grannen.

Jag gillar mer den här uppsluppna trädgårdsfesten i det fria där vegetationen bildar egna små anarkistiska rum. Korgen med fikat på bordet, små pallar högt gräs och lemonad.. ja varför inte?

img512

Sedan kan man ju strunta i den fåniga darttavlan eller det superfåniga krocketspelet. Ta istället fram de tunga grejorna och visa lite muskler. Allt behöver ju inte vara så lantligt shabby chic-mesigt.

Självbindaren påminde honom hur mycket han längtade hem

IMG_3403.JPG

Visst fanns det bönder i min släkt. Inte sådana där svenska bönder som har bott på samma gård generation efter generation utan en lite mer annorlunda bondesläkt. Klart att det ska vara annorlunda när det gäller mig tänkte jag och bläddrade vidare i mina papper. Som ung eftersökte jag bönder och fann samer. Ingen blev gladare än jag. Inser numera efter att ha tittat på tusen negativ och många hundra bilder bestående av traktorer, självbindare, plogar, hästar, höns och kalvar och det närmaste jag kommer bönder är från en bondesläkt från min Schweizertyska släkt i södra Sverige.

Det låter minst sagt märkligt. Den släkten är en nygjord bondesläkt med rötter i de Schweiziska alperna och vid en grå industrihamn i Altona i Tyskland. Kan en bonde vara nygjord? Kan en svensk vara en nysvensk? Vad är vad?

Mannen bakom självbindaren kommer inte från Sverige utan han kommer ifrån Schweiz. Ni vet landet
med de många gröna fina mjuka kullarna och kobjällrorna? De har även den fantastiska osten Appenzeller och den spröda röstin tillsammans med gamla kyrkor och målade hus. Allt detta ringar in den schweiziska kulturen som en julklapp med många röda och vita band. Robert som mannen hette emigrerade 1914 från det land där hans hjärta fanns kvar. Kom till Sverige 1920 med sin fru och barn, utan boskap, trakorer och möbler. Bara sina händer och innehållet i ett par resväskor byggde han upp en tillvaro som bonde i Sverige. Han fick inget gratis utan allt bestod utav ett hårt envetet arbete. Landet Sverige blev för honom ett ställe där han kunde arbeta hårt och mycket för att få sin försörjning. Inget krig, ingen diktatur störde hans tillvaro. Dock blev han aldrig svensk medborgare utan han lät sitt hjärta stanna i Schweiz medan hans händer jobbade febrilt här i Sverige för att ge sina barn en bra tillvaro.

Bilden ovan kan ses som en typisk svensk bild med en svensk bonde som tar in sin skörd. Vad är svenskt egentligen? Ett ögonblick genom en lins, en bild från en evighet. Värmen finns där, solen finns där. Lukten känner i varje fall jag och kanske fler med mig. Mannen bakom självbindaren längtar till de snöbeklädda alperna och till sitt eget språk. Han längtar till backarna och den klara luften. Han ville hem. Det är vad jag ser.