I en snödriva

IMG_8080.JPG

Att lekfullt ligga nedgrävd med sina bröder i en snödriva och gassa i solen är något som är få förunnat. Slutet på trettiotalet eller i början av fyrtiotalet skulle jag gissa. Bröder som var födda vid fjällets fot och som var lika hemtama med geväret som en stadsbo var hur man skulle bete sig på ett konditori. Olika världar och olika tider visar hur människors närmiljö skapar människans språkbruk och livsstil. Troligen pratade de här bröderna inte heller svenska med varandra där de låg, utan de gånger, ja,  de få gånger de var helt ensamma var det samiska språket som gällde. Ett språk som lämpar sig bättre i fjällmiljö, ett språk som de var uppvuxna med. Ett språk som togs ifrån dem när de tvingades att assimileras in i svenskheten. Allt som sades, allt som var dem gömdes av kulturen och som var för dem givet tvångsbyttes ut mot något annat. Något som passade svenskheten bättre.

Kont och hink

IMG_8069.JPG

En dag i augusti skulle de ut och plocka mylta. Morgonen var ganska kylig och de hade klätt på sig för en heldag ute på myrarna. Dimman, den låg tät och där det var som surast i marken dansade älvorna omkring med sina vita slöjor i en gungande rytm. Den friska luften som blandades med porsen fick alla att känna att det här var en dag med en god stämning och fulla kontar. Naturligtvis skulle detta ögonblick förevigas med en bild på sällskapet. Tror nog att bilden är tagen någon gång i mitten av trettiotalet.

Något som jag alltid har funderat på är om de nu plockar blötmylta i hinken och sedan häller över i konten. Då borde det rinna ut genom kontens springor. Riktig blötmylta är riktigt blöt,  så hur går det till? Var konten klädd inuti med något? Jag har aldrig tittat in i en kont. Varför har jag inte det?

 

Den där Mary

img292

Flickan till höger är Mary och hon till vänster är en väninna till Mary, men utan namn. Mary ja, hon bodde på Prästgatan 8 i Östersund och hon hade sina morföräldrar i Fagerdal. Mary verkar ha haft ett rätt hett humör mellan varven och hon flyttade senare troligen till en ö i Jämtland som heter Norderön. Jag har själv suttit som fyraåring i hennes syrenberså och knaprat på hennes kakor och druckit hennes hemgjorda hallonsaft. Jag tror att Mary var änka då, eller så var hennes man på jobbet. Jag vet faktiskt inte, men vad jag minns var att hon inte var så snacksalig av sig och inte blev hon direkt överlycklig när vi dök upp mitt emellan två färjeturer.

När jag träffade Mary första gången var hon en betydligt äldre dam, med kortklippt hår och hon någon slags klänning. Här är hon också kortklippt hår, men betydligt yngre och utan klänning. Var det verkligen så här baddräkterna såg ut på trettiotalet?

Jag gillar dock bakgrunden med höet, cykeln och hur mannen till höger försöker att försvinna ur bild. Det känns som jag känner den där Mary. Hon var en sådan där tystlåten figur under min uppväxt som serverade kakor och saft på en ö.

På rad

IMG_7671.JPG
Att sitta på rad och leka är verkligen roligt. Barn gör så ofta, de vill se allt från samma håll. Om de sitter sida vid sida ser de leken från samma perspektiv och leken blir roligare och mer jämlikt. Vi vuxna sitter ofta mitt emot varandra när vi kommunicerar. Där sitter vi och stirrar varandra i ögonen och pratar. Barnen arbetar ofta och samtalar medan de leker.

De berättar för varandra vad de har fantiserat ihop, hur deras verklighet ser ut och vad som kommer att hända i leken. Vuxna berättar sällan om sitt inre och vad man tänker. Ofta handlar det om praktiska ting och sällan om fantasin och drömmar om ett fantastiskt liv.

Säger det något om oss vuxna?

Ett hem

IMG_7685.JPG

IMG_7682.JPG

IMG_7683.JPG

IMG_7684.JPG

 

Ett hem i början eller i mitten av femtiotalet. Jag tror att det är ifrån kvarteret Rödstjärten i Östersund. Jag känner inte igen någon möbel, jag vet inte alls vilkens hem det är eller var. Jag vet inte heller varför jag har dessa bilder. Det är högst märkligt alltihop måste jag säga. Det blir också så märkligt tomt på bilderna när de saknar människor som agerar eller poserar. Det blir ödsligt och sorgligt och man vet inte orsaken till varför någon fotograferande hemmets alla rum. Alla femtiotalsfanatiker får dock sitt lystmäte. Ett orört femtiotalshem är nog inte ofta man ser.

Svärdstorp 1

img283

1903 köper Sergenten Thure Svärdfelt en jordbruksegendom på 46576 kvadratfot för 2000 spänn. Egendomen hette då enligt jordeboken Odenstorp nr 7. Det roliga är att han lyckas omvandla namnet på egendomen samtidigt som han köper fastigheten till Svärdstorp nr 1.Häradsrätten ansåg att namnbytet var skäligt. Henry Eriksson hette säljaren av fastigheten. Den killen gick iväg med 2000 kronor extra på fickan. Den lilla nätta summan motsvarar idag cirka 106 000- 107 000 kronor. Frågor på det?

På bilden instruerar Thure sina hovslagarelever och de ser ut som ett gäng käcka grabbar.

Tack farfar för att jag fick umgås med dig!

IMG_7688.JPG

 

Jag sitter och pillar på farfars grejer. Hans väska, hans tidtagarur och hans måttband. Över sju meter i längdhopp. Jag hör hans röst när han tränar mig i starter: ”Klara färdiga…gå!” Jag övar och övar, han säger att man måste få med sig farten i utskjutet. Jag lyssnar och lyssnar och har det trevligt. Ja, jag och farfar vi hade det trevligt, väldigt trevligt faktiskt. Jag är uppvuxen med honom, jag är van vid honom och hans skratt, eller rättare sagt hans fnitter. Han skrattade läs fnittrade gärna åt sina egna skämt. Han sa alltid att jag var bra och att jag skulle bli något stort. Han personifierade saker så som bilen eller cykeln. Vi, alltså farfar och jag åkte iväg på våra egna utflykter. Han hade inget emot att ta med mig även om han var tvungen att jobba som starter. Ibland satt jag på läktaren och väntade på honom, ibland i bilen. Ja han var en internationell starter och väldigt engagerad inom friidrottsrörelsen här i Jämtland. Min farfar, min hjälte.

 

Jag luktar på sakerna, vänder på dem och trycker i gång tidtagaruret, ”Jaa, och…sååååå iväg ” hör jag honom säga. Tack farfar för att jag fick umgås med dig.

img744

img766 - version 2

img756 - version 2