Sparven flög iväg

.

IMG_7202-2.JPG

Sparven, ja så var hennes smeknamn. Hon föddes under en kall natt i december på en statargård mitt ute på den västgötska slätten. Barnmorskan var helt tyst när det lilla knytet kom ut och hon tog bebisen direkt och gick fram till vedspisen. Modern som låg där helt utmattad blev alldeles förskräckt och trodde i sitt omtöcknade tillstånd det värsta. Ja hon trodde att den lilla bebisen var så liten och klen och därför var barnmorskan på väg att slänga in hennes lilla barn i vedspisen. Visst blev modern rädd, ja verkligen rädd, men hon orkade inte skrika så högt. Det kom bara ut något kraxande ur hennes mun och från fotogenlampans sken såg hon bara barnmorskans rygg men inget barn.

Det var som tur inte så, nej inte tänkte barnmorskan elda upp hennes barn. Barnmorskan tog försiktigt den lilla magra blå bebisen och höll henne ovanför spisen så värmen skulle sprida liv i den lilla. Ett tu tre så började den lilla bebisen att skrika och flaxa med armarna. Hon såg ut som en liten sparv och där av hennes smeknamn. Den lilla sparven.

Det är tyst från din röst. Sparven flög iväg med natten som skydd. Du hör mig nog, som alltid. Du fanns alltid där och nu i vindens sus smeker du min kind.

I skuggan av ett träd

IMG_5502.JPG

I  lite förstora hängselbyxor under trädet står Thure, ja har står där så självklart nästan som ett tecken på någonting. I surret av bin, i skuggan från solens varma strålar och doften av nyslaget hö strax innan solen går ner. Det finns ett skimmer i den här bilden, ett skimmer av något förflutet och om hur det var, för en familj en gång i tiden.

Mitt lilla hjärta

IMG_7232 - version 4

Ditt läsintresse följde med oss, vår relation under de nästan fyrtioåtta år som vi fick tillsammans. Vi diskuterade böcker bara för några veckor sedan efter att du hade hört på en uppläsning från radion. Du tipsade mig om ett par titlar som du själv aldrig skulle kunna läsa eftersom din syn var helt borta. Jag läste dem och vi gick sedan gemensamt igenom handlingen och jag beskrev för dig både innehåll och språk. Du sa till mig att jag skulle skriva och åter skriva och till slut så skulle det hända. Det där magiska, det där som vi båda hade gemensamt kärleken till det skrivna ordet. Du trodde på mig och mina historier, på mina bilder och på mina vansinniga idéer. Du var min största supporter i allt. Dagen jag fick höra att du hade försvunnit från mitt liv, från vårt liv, från det här livet så tog jag på mig min jacka och gick ut i höstvädret. Allt var så grått, så beständigt och så främmande. Du hade alltid funnits där för mig i alla väder, även om det var så här grått och höstligt så var du där. Du hade alltid funnits ett samtal från mig, i mitt liv, i min värld.

Nya kyrkan såg så stor ut där den stod som en röd symbol och som en påminnelse om dina barndop och dina barns konfirmation. Jag gick genom parken med snabba steg helt utan riktmärke, utan mål med ett stort hål i mitt bröst. Hålet var så stort och djupt och jag gick fort, så fort att att min andning stötvis kvävde varje skrik som helt utan plan, helt utan mening letade sig fram. Jag lyckades trycka bort den med mina bestämda steg. Det småduggade ute och alla människor jag mötte blev så suddiga, så konstiga i konturerna. Jag upptäckte inte förrän senare att det inte var regnet som blötte ner mitt ansikte, utan det var mina egna tårar som rann och rann. Jag bara gick och gick tills jag upptäckte att jag helt plötsligt stod inne i en bokaffär och betalade för fem stycken böcker. När jag sedan kom ut i regnet som nu blev kraftigare och kraftigare, tänkte jag på dig och på den stora gåva som du hade gett mig. Det måste ha varit något som gjort att jag gick och köpte de där böckerna?

Jag var inte gammal, när jag såg hur du läste böcker och tidningar med en sådan intensitet att det förbryllade mig för du annars var alltid på språng. På något sätt var det andäktigt när du läste och du sände mig omedvetna signaler att det du gjorde var viktigt, fast du sade aldrig det. Jag brukade krypa upp i din mjuka famn och titta på alla de där bokstäverna som såg ut som ett myller. Jag kom ihåg hur jag funderade på hur det här kunde vara så trevligt att stirra på detta gytter. Vad gör du sa jag. Du sa att du läste, som om att det var en viktig nästan som en sakral sak. Jag vande mig med att läsa var något mycket viktigt, att läsa var något som de vuxna gjorde och då var det bara att vänta tills de hade läst klart. Du var alltid bestämd på den punkten att du var tvungen att läsa klart. Jag tittade stint på bokstäverna, medan jag väntade på din uppmärksamhet. Jag förstod väldigt tidigt att just detta med att läsa var viktigt, så viktigt att den till och med gick före mig just då. Jag började därför att längta efter när jag själv kunde utföra den där viktiga sysslan som verkligen såg ut att sluka människor helt och hållet. Jag prövade med att titta i dina Allerstidningar, men du såg vad jag sysslade med och sa att det var bättre att jag började med att titta i Lilla Allers som följde med som barnbilaga, sedan letade du upp min fars och farbröders läseböcker. Jag övade och övade på bokstäver. Jag fick skriva bokstäverna i en gammal skrivbok som hade ett läskpapper längst fram. En dag kom du hem med en ny bok som handlade om Li och Lo. Den boken blev verkligen en bok som gjorde så att jag till slut knäckte den magiska koden. Tiden gick och jag läste allt från Vitnos till Enid Blytons Femböcker. Alla serier i Lilla Allers och tidningar, samt att du gav mig en efterlängtad prenumeration på Kalle Anka och hans vänner. Kalle kom varje tisdag och då fick jag pannkakor med sylt och just då var det möjligt att få läsa tidning samtidigt som jag åt. Fest var det därför varje tisdag, med Kalle Anka, jag och pannkakorna tog vi oss fram genom Farbror Joakims snålhet och Långbens seghet. Helt underbart.

Några år senare tittade jag i din enorma bokhylla och hittade där lättlästa böcker som Törnfåglarna, Mistrals dotter, Prinsessan Daisy och Tracys hämnd. En och annan deckare fanns också där så som Ed McBain. Du hade också alla arbetarförfattare uppradade i bokhyllan och Moa Martinsson blev snabbt en av mina favoritförfattare och du berättade ofta och gärna om henne för mig och hur det såg ut i Sorrunda och i dess omgivningar. Din bokhylla var som en magisk skatt att botanisera i och jag förstod varför det var så viktigt med att läsa. Du sa för ett tag sedan: ”Alla dessa böcker som jag har köpt, tänk om jag hade köpt guld istället, fast jag har ju haft så roligt med mina böcker”. Ja, både du och jag har haft så roligt med alla dessa böcker. Du gav mig en ovärderlig gåva med dina böcker, något mer än det som kan köpas för pengar. Du visade mig en metavärld som det bara var att krypa in i och för en kort stund glömma sig bort i.

Det är så jag nu gör, jag sitter med mina böcker och glömmer mig bort för att kunna laga det stora hålet som jag har i mitt hjärta. I handen håller jag bland annat Patrick Modianos bok Lilla smycket. Den hade jag velat diskutera med dig, hallå hör du det? Jag tänker på dig, du som alltid kallade mig för: ” Mitt lilla Hjärta” . Ser du mig nu?

En tant med storslagna drömmar

IMG_6961.JPG

 

Vill tant ha en kopp till? Med hårnät och glasögonen på näsan sitter hon där i sitt skira, blommiga nattlinne. Hon tänker på forna dagar inte på fornstora dagar. Vad är skillnaden mellan dessa, det vet varken hon eller jag. Tänk om det är just så här det kommer att bli? Tänk om jag sitter på en just en sådan sängkant och smuttar på en kopp kaffe samtidigt som jag lyssnar på Tom Waits och drömmer mig bort. You got to hold on girl..

Morfar, hör du mig?

Scan 130200021 - version 2

 

(Morfar 18 år)

Idag tänkte jag på dig morfar, för om du hade levt hade du fyllt 96 år i förra veckan. Din personlighet kommer att vara ständigt nära mig och dina ord som var så få, men blev desto fler när spriten flödade in i kroppen finns där som en ständig påminnelse när vi pratar om dig.

Jag tänkte speciellt på hur du satt på ett bröllop för länge sedan med påtvingade bordsdamer. Du var då exakt i samma ålder som jag är idag. Det måste ha varit en pina för dig, ett riktigt helvete där du ensam utan fru fick försöka konversera artigt när din yngsta dotter skulle giftas bort. Var du helt nykter? Kunde du hålla dig, vad tänkte du på där du satt och inte alls hade varit delaktig i arrangemanget? Tänkte du något om att du fick sitta bredvid din dotters fostermamma och konversera? Höll du något tal? Jag ser bilderna och lider med dig, ja jag lider verkligen och tänker på hur du gick vilse i livet. Ja du var med på bröllopet fast du hade ju kunnat ta den lätta vägen ut genom att supa dig redlös redan på morgonen eller börjat spåra under bröllopsfesten och somna. Hur kändes den dagen morfar?

img264 - version 4

(Morfar 48 år)

När jag ser den här klassen

De här barnen gick inte i en skola där de fick ta egna beslut, men det var ordning och reda i klasserna. Det var lugn och ro samtidigt som deras egna kreativitet dödades, de skambelades om de kände sig annorlunda. De behövdes inte så mycket, utan det räckte med att man var vänsterhänt som min farfar. Han hade alltid stort A i uppförande, men i teckning och i välskrivning var det värre. Att skriva med vänster hand var förbjudet och de band fast hans arm på ryggen för att på så sätt tvinga honom att skriva med högern. Min farfar kunde därför som vuxen skriva både med den vänstra handen och den högra.

Själv är jag också vänsterhänt och jag kom ihåg hur jag verkligen ansträngde mig för att kunna klippa med saxar som fanns på skolan. Hemma hade min farmor köpt mig en vänsterhäntsax, den var väldigt stor men den gick att använda. Min lärare i textilslöjd sa att det inte gick att lära mig att sticka för att jag var vänsterhänt så jag lärde mig som vuxen av min farmor.

När jag ser den här klassen kan jag tänka på hur svårt det måste ha varit för farfar att prestera bra i det kreativa ämnet teckning, när han tvingades rita med för honom fel hand. Nej, dagens skola är bra, och vi ska inte eftersträva och gå tillbaka i utvecklingen. Ett glatt och trevligt klimat i klassrummet är en bra grund för elever att lära sig i. Så när jag ser den här klassen så ryser jag.  Bilden är från 1926 i Östersund

IMG_6811.JPG

17 maj

img219

img219 - version 2

Att åka till Norge den 17 maj för att vara med och fira deras nationaldag är något jag alltid ha hört att folk har gjort här i Jämtland. Vi är nära Norge och vi har tillhört Norge – Danmark. Frågan är om så är fallet på andra delar av Sverige? Har de känt samma tillhörighet till vårt västra grannland?

Jag kom ihåg de norska ungdomsorkestrarna som belägrade staden under helgen och gick gågatan fram och tillbaka med sina blåsinstrument.