Expo Norr en hägring för ett barn

IMG_3448.JPG

En gång i tiden var det här Östersunds stora attraktion. Idag har vi Storsjöyran och Fäviken. Expo har dessvärre bara blivit en liten märklig tillställning där man ska lösa in sig för att handla. Själv har jag inte varit iväg på flera år. Expon var tidigare en stor sak för mig och jag tillbringade hela min uppväxt att vänta på nästa Expo med tillhörande tivoli. Jag älskade att gå runt på mässområdet med farfar och titta på bilar, skogsmaskiner och små timmrade hus. Jag satt i en trampbil i en liten asfalterad bana med en fejkad skolpolis som lärde oss hur vi skulle göra för att följa trafikreglerna.

Tivolit låg i anslutning och sockervadden hägrade samt det hemska spöktåget. De där små nallebjörnarna i olika färger med nappflaskor var något varje unge ville vinna på lotteriet, men jag vann aldrig. Kanske var det just förväntningen som var det bästa med Expon. Musikparaden i början av evenemanget, glada människor, lukten av lök, och massor av grönsaker som skivades på den nya plastprylen. Folk stod och gapade över fiffigheten att genom ett mirakel få till räfflade morotstärningar. Syrenerna blommade efter Samuel Permansgatan, popkornlukten pyrde i sommarvärmen. När kvällen tog vid studerade jag neonskyltarna på tivolit och mannen som skötte virvelvinden åkte med några varv när han skulle få upp farten på vagnarna. Där stod jag och beundrade hans balans och mod. Dock hade jag en rädsla för de där tivolifolket. Jag lyssnade med stora öron på konstiga historier där folk hade blivit tatuerad i sömnen. Var det så? Barn har ju oftast en väldig fantasi och min fantasi skapade många underliga bilder.

 

En mystisk tant

IMG_3441.JPG

Den här kvinnan har jag aldrig tidigare sett på någon bild. Hon står här med min farfar och ser rätt nöjd ut. Visst känns det som farfar var mycket ung på det här bilden. Kanske runt tjugoårsåldern. Är det här möjligtvis den där mystiska Tant Ascan? Hon som han alltid bodde hos när han kom till Stockholm. Hon verkar ha varit ifrån Uppsala, men sedan gifte hon sig med en militär och flyttade till en lägenhet på Östermalm i Stockholm. Mannen dog tidigt och kvar var Ascan i en stor lägenhet. Det verkar också som tanten gillade att laga kroppkakor en masse. Det finns vittnesmål om hur barn tvingades tugga kroppkakor en hel kväll så det näst intill sprutade ur öronen på dem och precis samtidigt blev de för alltid botade från att äta kroppkakor. Farfar ja, han tog med sig sina barn till henne. Farmor fick aldrig följa med, vilket i sig är ett rätt märkligt sätt att semestra på. Tanten Ascan verkar att ha varit en mycket gästvänlig kvinna som alltid ställde upp med mat och husrum när farfar med någon av sina pojkar knackade på.

Såg också att Tant Ascan hade gratulerat min farfar och farmor på deras bröllopsdag via telegram. Är det den här den berömda tanten eller är det här någon annan? Troligen någon annan.

Alla dessa bilder fascinerar och det går mycket bra och med ett stor underhållningsvärde att studera klädsel, eller se miner och huruvida dessa kan avslöja något av personernas personlighet. Bilden togs förövrigt på en nanosekund genom en lins.  Vi får inte heller glömma att livet gick sedan vidare i turbofart för personerna som stod modell. Nya miner infann sig, andra kläder togs på och de förflyttades till andra miljöer snabbare än vi någonsin kunnat tro.

Luta er nu tillbaka och ta god tid på er och verkligen studera bildens detaljer. Vad är det som farfar egentligen har på sin slips?

Nya uppgifter är att denna bild är tagen uppe i Jokkmokk där också familjen bodde en tid eftersom A C arbetade som jägmästare. Huset som de bodde i hette så originellt som Jägarbo, vilket också passar gott till en jägmästare och hans familj. Precis nu tänker jag på sagan om de tre björnarna, varför vet jag riktigt inte.

 

Den uppsluppna gemenskapen i en grön oas

img512 - version 2

Allting verkar ha varit så mycket roligare förr. Vi pratar nu inte 1800-talet utan mer under 40-50 talet. Inte samma krav som idag på nyklippta gräsmattor och tuktade fruktträd. Inte samma krav på rottingmöbler, eller stylade möbler där kuddar och chica lyktor ska ingå. Helst ska man även ha en örtträdgård som sällan används, men den kan gärna stå där för syns skull för så har grannen.

Jag gillar mer den här uppsluppna trädgårdsfesten i det fria där vegetationen bildar egna små anarkistiska rum. Korgen med fikat på bordet, små pallar högt gräs och lemonad.. ja varför inte?

img512

Sedan kan man ju strunta i den fåniga darttavlan eller det superfåniga krocketspelet. Ta istället fram de tunga grejorna och visa lite muskler. Allt behöver ju inte vara så lantligt shabby chic-mesigt.

Självbindaren påminde honom hur mycket han längtade hem

IMG_3403.JPG

Visst fanns det bönder i min släkt. Inte sådana där svenska bönder som har bott på samma gård generation efter generation utan en lite mer annorlunda bondesläkt. Klart att det ska vara annorlunda när det gäller mig tänkte jag och bläddrade vidare i mina papper. Som ung eftersökte jag bönder och fann samer. Ingen blev gladare än jag. Inser numera efter att ha tittat på tusen negativ och många hundra bilder bestående av traktorer, självbindare, plogar, hästar, höns och kalvar och det närmaste jag kommer bönder är från en bondesläkt från min Schweizertyska släkt i södra Sverige.

Det låter minst sagt märkligt. Den släkten är en nygjord bondesläkt med rötter i de Schweiziska alperna och vid en grå industrihamn i Altona i Tyskland. Kan en bonde vara nygjord? Kan en svensk vara en nysvensk? Vad är vad?

Mannen bakom självbindaren kommer inte från Sverige utan han kommer ifrån Schweiz. Ni vet landet
med de många gröna fina mjuka kullarna och kobjällrorna? De har även den fantastiska osten Appenzeller och den spröda röstin tillsammans med gamla kyrkor och målade hus. Allt detta ringar in den schweiziska kulturen som en julklapp med många röda och vita band. Robert som mannen hette emigrerade 1914 från det land där hans hjärta fanns kvar. Kom till Sverige 1920 med sin fru och barn, utan boskap, trakorer och möbler. Bara sina händer och innehållet i ett par resväskor byggde han upp en tillvaro som bonde i Sverige. Han fick inget gratis utan allt bestod utav ett hårt envetet arbete. Landet Sverige blev för honom ett ställe där han kunde arbeta hårt och mycket för att få sin försörjning. Inget krig, ingen diktatur störde hans tillvaro. Dock blev han aldrig svensk medborgare utan han lät sitt hjärta stanna i Schweiz medan hans händer jobbade febrilt här i Sverige för att ge sina barn en bra tillvaro.

Bilden ovan kan ses som en typisk svensk bild med en svensk bonde som tar in sin skörd. Vad är svenskt egentligen? Ett ögonblick genom en lins, en bild från en evighet. Värmen finns där, solen finns där. Lukten känner i varje fall jag och kanske fler med mig. Mannen bakom självbindaren längtar till de snöbeklädda alperna och till sitt eget språk. Han längtar till backarna och den klara luften. Han ville hem. Det är vad jag ser.

Baggefallet?

IMG_3305.JPG

Helt plötsligt dök ett krönikespel upp i min skanner, jag ramlade baklänges och skrattade högt för mig själv. Vad är det här tänkte jag och fnissade när jag såg deras utstyrsel.

Det är nog omöjligt för mig att veta varifrån detta var ifrån. Jag drog ändå slutsatsen att det var ifrån Jamtli utifrån resten av bilderna på rullen. Med en viss hjälp så ser jag att i Jamtlis bildarkiv, exempel på att liknande dräkter användes i ett spel som hette Baggefallet. Mer information finns tyvärr inte.

Intressant att skådespelarna använde sig av lösnäsor och peruker. Det blir lite konstigt. På något sätt passar de inte in. Varför finns det negativ sparade efter spelet? Det borde räknas som en jämtländsk kulturskatt. Vad handlade spelet om? Frågorna är som vanligt många.

IMG_3308-2.JPG

IMG_3311.JPG

Paret

img290

 

Efter att ha skannat in små, små negativ med varierande framgång och innehåll hittade jag denna. Två för mig helt okända människor med en hund. Jag fastnade för bilden av flera olika anledningar. En av anledningarna är kvinnans minspel.

Bilden är tagen genom att de ställer upp sig med hunden mitt emellan varandra. Kvinnan ser måttligt road ut medan mannen ser ut att gilla tilltaget. Kanske är det han som har kommit  med den ljusa idén att det skulle plåtas på det här viset med hunden. Där och då mitt på grusvägen som synes mitt ute i ingenstans. Bilden bör vara ifrån mitten av 50-talet någon gång.

Minst tre personer är iblandade. Paret och en fotograf, men det kan kanske vara någon fler bakom som inte visar sig. Det faller ett sorgligt skimmer över kvinnan. Det känns som hon bär på en stor svart sorg och att mannen vid hennes sida kanske inte förstår allvaret i den. Det kan ju vara möjligt att han också innerst inne har sorgen, men att han inte visar sina känslor på samma sätt som vad hon gör.

Borta på myren

IMG_3183-0.JPG

Det var i augusti och myrarna lyste orangefärgade av blöta sprickfärdiga hjortron. Olaus var på väg från Jänsmässholmen till Finnsäter. Han gick på den lilla vägen som sträcker sig både över myrar och fäbodvallar mellan de båda byarna.

Det var en tidig morgon och fåglarna sjöng så vackert och självklart i skogen. Som vanligt hade Olaus med sig konten på ryggen och han tänkte att när jag ändå går så kan jag lika gärna plocka mylta efter vägen för på så vis slår jag ju två flugor i en smäll. Mer bråttom än så har jag inte.

Strax bortanför bastubuan kom han ut på en stor myr och han började genast att fylla på konten med det orangefärgade guldet. Olaus gick där och funderade över livet när han plötsligt hörde ett annorlunda ljud från den bortre delen av myren.

Han tittade upp och kikade emot morgonsolen. Längst bort var det något vitt som rörde sig, nej det var flera vitklädda människor som böjde sig och sträckte på sig nästan som om de svävade fram i en slags dans. Nu hörde han tydligt röster och han gick närmare. Det var för Olaus ett annorlunda språk som pratades och när han kom fram så såg han att det var tre vitklädda kvinnor som också precis som Olaus plockade sina kontar fulla med de orangefärgade hjortronen. Olaus frågade blygt om de hade hittat mycket bär, men bara en av kvinnorna vände sig om mot honom och sa något på ett märkligt språk. När Olaus stod där mitt emot kvinnan så var det bara munnen han såg röra sig. Ansiktet fanns inte, det var helt enkelt borta. Ja det var liksom bara en mun med läppar som rörde sig upp och ner. Det här var ju meningslöst tänkte han och vände på klacken och gick.

Olaus skakade på huvudet och började den mödosamma vandringen ner mot Finnsäters by.  Han tänkte: ”Ja visst har jag stött på många märkliga saker under alla mina år.”

Det bör ju sägas att detta inte på långa vägar det mest konstiga han hade sett. ”Livet hade många sidor och vad vet jag hur allt uppenbarar sig. Det var kanske inte heller meningen att männskan skulle veta allt” ja så tänkte Olaus där han gick i jämn och maklig takt. Plötsligt kände han sig på gott humör och av ren reflex kom han på sig att ta fram munspelet ur sin vänstra ficka. En liten melodi kunde han nog kosta på sig i denna arla morgonstund.

Scan 130880011 - version 2

 

Olaus kom fram till Finnsäter och satte sig på bron till affären för att vänta på att handlaren skulle öppna. Efter en stund kom en man gående upp ifrån Millagården. Han satte sig bredvid Olaus och de började på att språka om väder och vind. Plötsligt sade mannen att han hade varit med om något konstigt häromdagen när han hade besökt Bastubodarna.

- Du förstår när jag nästan hade kommit fram och jag riktigt kände doften av nybakade våfflor med hjortronsylt så kom det tre kvinnor emot mig. Jag en kan ju tycka att det inte är konstigt, men du förstår de var vitklädda alla tre och pratade med något konstigt språk. Ja inte var en annan van vid det. Precis när de skulle passera mig så såg jag att ingen av kvinnfolket hade något ansikte utan de hade bara munnar som rörde sig. Det märkligaste av allt var, när jag vände mig om. Jag trodde ju inte mina ögon. Då var de vitaklädda kvinnfolket borta.

Olaus tittade länge på mannen och sa sedan:

- Nog har en alltid träffat på de dära kvinsen.