Pojken med änglahåret

IMG_8148.JPG
En ängel landade och en människa vars finurlighet överträffade det mesta. Han hade sådant tålamod och när jag som liten drog ut dammsugarens sladd igen och igen gick han bara och satte tillbaka den. Han gungade mig igen och igen fast han tyckte att det var tråkigt. Vi växte upp tillsammans och jag hör honom som det var igår. Nu gungar ängeln i himlen med de andra änglarna.

Anna den väna

IMG_8135.JPG

Anna, ja Anna den tysta och den väna och förstås den snälla. Mammas mormor och min mormorsmor. Hon som kom från en värmländsk smedfamilj. Ja det kryllar av olika sorters smeder i båda leden från hennes anor.

Annas föräldrar Edvin och Anna-Stina var kusiner. Jag ser att de verkar att ha flytt hals över huvud ifrån Värmland ut mot Kusten. De stannade till något år i Undersvik som ligger i Gävleborglän. Där föds Anna, men hon är bara en månad gammal när de drar vidare till den lilla byn Höglunda i Jämtland. Där blir Anna kyrkobokförd och hennes födelseort blir Höglunda till mitt stora förtret. I alla rullor är hon då född i Höglunda, men jag vet att sådant inte är fallet vilket stör mig enormt. Om någon frågar säger jag Höglunda, därför det står så i källorna och att jag slipper förklara orsaken till det felaktiga. Tittar de i Undersviks kyrkobokföring finns hon även där, men i folkräkningarna visas endast Höglunda.

Efter några år i Höglunda drar familjen vidare till Laxsjö där Anna växer upp med sina syskon och föräldrar. Det är även i Laxsjö som Anna träffar sin blivande man, samen Olaus. Anna blir med barn och året därpå gifter de sig. Anna, Olaus och sonen flyttar då tillbaka till Olaus hemby Jänsmässholmen där de får många barn tillsammans och där Anna sedan lever och kämpar för att barnen inte skall dö utav svält. De hade det otroligt fattigt och man kan säga att de levde hela sina liv långt under existensminimum. Anna blir sjukare och sjukare av sin reumatism och tvingas in på ett vårdhem på Frösön där hon också dör av ett hjärtfel. Hon sörjs väldigt mycket av alla sina barn. En älskad mor och maka som numera ligger begravd vid Rönnöfors kyrkogård.

I en snödriva

IMG_8080.JPG

Att lekfullt ligga nedgrävd med sina bröder i en snödriva och gassa i solen är något som är få förunnat. Slutet på trettiotalet eller i början av fyrtiotalet skulle jag gissa. Bröder som var födda vid fjällets fot och som var lika hemtama med geväret som en stadsbo var hur man skulle bete sig på ett konditori. Olika världar och olika tider visar hur människors närmiljö skapar människans språkbruk och livsstil. Troligen pratade de här bröderna inte heller svenska med varandra där de låg, utan de gånger, ja,  de få gånger de var helt ensamma var det samiska språket som gällde. Ett språk som lämpar sig bättre i fjällmiljö, ett språk som de var uppvuxna med. Ett språk som togs ifrån dem när de tvingades att assimileras in i svenskheten. Allt som sades, allt som var dem gömdes av kulturen och som var för dem givet tvångsbyttes ut mot något annat. Något som passade svenskheten bättre.

Kont och hink

IMG_8069.JPG

En dag i augusti skulle de ut och plocka mylta. Morgonen var ganska kylig och de hade klätt på sig för en heldag ute på myrarna. Dimman, den låg tät och där det var som surast i marken dansade älvorna omkring med sina vita slöjor i en gungande rytm. Den friska luften som blandades med porsen fick alla att känna att det här var en dag med en god stämning och fulla kontar. Naturligtvis skulle detta ögonblick förevigas med en bild på sällskapet. Tror nog att bilden är tagen någon gång i mitten av trettiotalet.

Något som jag alltid har funderat på är om de nu plockar blötmylta i hinken och sedan häller över i konten. Då borde det rinna ut genom kontens springor. Riktig blötmylta är riktigt blöt,  så hur går det till? Var konten klädd inuti med något? Jag har aldrig tittat in i en kont. Varför har jag inte det?

 

Den där Mary

img292

Flickan till höger är Mary och hon till vänster är en väninna till Mary, men utan namn. Mary ja, hon bodde på Prästgatan 8 i Östersund och hon hade sina morföräldrar i Fagerdal. Mary verkar ha haft ett rätt hett humör mellan varven och hon flyttade senare troligen till en ö i Jämtland som heter Norderön. Jag har själv suttit som fyraåring i hennes syrenberså och knaprat på hennes kakor och druckit hennes hemgjorda hallonsaft. Jag tror att Mary var änka då, eller så var hennes man på jobbet. Jag vet faktiskt inte, men vad jag minns var att hon inte var så snacksalig av sig och inte blev hon direkt överlycklig när vi dök upp mitt emellan två färjeturer.

När jag träffade Mary första gången var hon en betydligt äldre dam, med kortklippt hår och hon någon slags klänning. Här är hon också kortklippt hår, men betydligt yngre och utan klänning. Var det verkligen så här baddräkterna såg ut på trettiotalet?

Jag gillar dock bakgrunden med höet, cykeln och hur mannen till höger försöker att försvinna ur bild. Det känns som jag känner den där Mary. Hon var en sådan där tystlåten figur under min uppväxt som serverade kakor och saft på en ö.

På rad

IMG_7671.JPG
Att sitta på rad och leka är verkligen roligt. Barn gör så ofta, de vill se allt från samma håll. Om de sitter sida vid sida ser de leken från samma perspektiv och leken blir roligare och mer jämlikt. Vi vuxna sitter ofta mitt emot varandra när vi kommunicerar. Där sitter vi och stirrar varandra i ögonen och pratar. Barnen arbetar ofta och samtalar medan de leker.

De berättar för varandra vad de har fantiserat ihop, hur deras verklighet ser ut och vad som kommer att hända i leken. Vuxna berättar sällan om sitt inre och vad man tänker. Ofta handlar det om praktiska ting och sällan om fantasin och drömmar om ett fantastiskt liv.

Säger det något om oss vuxna?

Ett hem

IMG_7685.JPG

IMG_7682.JPG

IMG_7683.JPG

IMG_7684.JPG

 

Ett hem i början eller i mitten av femtiotalet. Jag tror att det är ifrån kvarteret Rödstjärten i Östersund. Jag känner inte igen någon möbel, jag vet inte alls vilkens hem det är eller var. Jag vet inte heller varför jag har dessa bilder. Det är högst märkligt alltihop måste jag säga. Det blir också så märkligt tomt på bilderna när de saknar människor som agerar eller poserar. Det blir ödsligt och sorgligt och man vet inte orsaken till varför någon fotograferande hemmets alla rum. Alla femtiotalsfanatiker får dock sitt lystmäte. Ett orört femtiotalshem är nog inte ofta man ser.