Kammarherren Adlercreutz

Dröm och jobb känns helt oförenliga nu för tiden, det var helt enkelt bättre förr. Se på den här killen, min anfader Carlos Natividad han föddes i Mompox i Colombia (Sydamerika) och fick sedan en greve titel av sin far, plus en hel massa slott. Han gifte sig rikt, förvaltade pengarna, blev änkeman gifte om sig ännu rikare och sålde sina slott. Vad gjorde han sedan kan man ju undra, jo han byggde ett nytt hus i Vetlanda som numera är museum och så…ja vad gjorde han egentligen? Själv hade jag haft en hel del saker att göra men det förhindras ju en del av att jag måste jobba för brödfödan. Förresten så ser jag att han dvs. Carlos fick en tjänst som kammarherre vid Stockholms slott 1860, vad gör en kammarherre? Är det jobbigt att vara kammarherre? Kan kvinnor ha den titeln? Ser att som kammarherre får man en nyckel som symbol över att man har tillgång till de privata rummen på slottet…hör och häpna så finns det även idag kammarherrar och de verkar vara alltjämt åtta stycken. Dock verkar det vara någon form av ett uppdrag som är oavlönat och man skall komma om kungen ropar som något slags hjon…ja så ska man också förstås guida runt folk i slottet. Vilket hitte-påuppdrag? Carlos här på bilden, han hade problem med hörseln vilket får mig att tänka på hans kungliga guidning på slottet. Jag tror att han endast släpade omkring på titeln och det kan vara nog så tungt.

Segerns symboliska kapital

 

Olle, min momors lillebror tittar rakt upp i skyn…eller inte, det får mig ögonblickligen att tänka på löparen Usain Bolt, googla gärna hans segergest och sedan kan vi snacka om vem som var först med vad. Det här är naturligtvis en föraning om hur vår släkt faktiskt visar världen hur det här med segergester ska göras. Jag vill faktiskt gå så långt att säga att Olle är segergesternas fader, för ni vet ju att för varje generation som föds försvagas innehållet i segerns symboliska kapital, för allt tappar ju i kvalité och här är bildbeviset.

Familjetävlingen på Carl-dagen

 

Carlos, Ambjörn, Sixten, Louis och Casimir

Fem bröder alla med mellannamnet Carl. Här står de i åldersordning med den äldsta från vänster.

Jag har hört det berättas om hur pappan (Albert) till dessa fem bröder varje år den 28 januari som på Carl-dagen beställde av den lokala konditorn på Wedemarks i Östersund en jättestor wienerbrödkrans på cirka en och en halv meter som hämtades på familjens egna lika stor plåtbricka. Alla bröder fick sedan en varsin bordskniv och på en given signal från pappan, ett tu tre fick de sedan formligen kasta sig över wienerbrödskransen och hugga sig en varsin bit. Den kortaste och fräknigaste mellanpojken Sixten dvs. min egen farfar skall enligt rykten vara den som de flesta gånger roffat åt sig den största biten. ”Det är min för jag har slickat på den” var hans stridsrop. Denna wienerbrödstävling var en väntad familjetradition varje år och plåtbrickan finns fortfarande kvar inom släkten.

För svenskarna var hon en …

För svenskarna var hon en ”lappjänta” utan rättigheter i storsamhället, hos samerna tillhörde hon bottenskrapet, helt utan egendom. Hon flydde bort och försökte bygga upp en ny tillvaro men lyckades inte helt. Utan identitet lärde hon sig tidigt att vara tyst och trots denna ordlösa tystnad lyckades kärleken för ursprunget sakta sippra fram. Visserligen var hon under hela sitt vuxna liv svårt hjärtsjuk, men hon gjorde allt i sin makt för att hennes barn skulle finna en närhet till naturen och hon satte in alla sina inneboende resurser för att barnen verkligen skulle få ta del av det vackra, det fria och det självklara. Hon levde ett halvt sekel precis och det arv hon skickade vidare till nästkommande generationer var att ursprunget är en viktig del av dig själv.

Kämpen Oscar

Oscar är Thures yngste broder. Han började sin karriär som militär på fästningen i Karlsborg, men blev bara kvar tre år. Med ett inhopp som lantarbetare förblev Oscar resten av sitt liv kalkstensarbetare på Tomtans kalkbruk i Gudhem. Han blev samtidigt änkeman med fem minderåriga barn alla pojkar, den yngsta var bara två år gammal. Första världskriget hade precis inletts och Oscar hade stora problem med att skaffa och tillaga maten till sina fem hungriga pojkar som han till slut lyckades få att överleva. Oscar dog vid 80 års ålder.

Här med den yngste fiolspelande Sven och med den näst yngste Josef.

Var Erik till Finland?

Bilden ska föreställa Erik Svärdfelt, Någon Skarin och sedan någon Pålsson, Gullehuset med slakteriet. Visst ser det ut som Gullehuset på Jamtli, men varför står det polis på finska på huset undrar jag? Jag blir ytterst tveksam och undrande. Är kortet taget i Sverige? Har Erik vid sådan ung ålder besökt Finland? Bilden öppnar sannerligen upp för fler frågor än svar. Själv har jag medverkat i ett antal rollspel på Jamtli som flykting, och det är ämnat för skolklasser som får besöka och medverka i temat Att vara på flykt. Eleverna får fly genom minfält och bli smugglad över gränsen och  bli förhörd och till slut hamnar de på förhör och de får sedan papper på om de får stanna. När jag ser den skylten så innebär det att jag tolkar huset som migrationsverket. Jag vet natruligtvis att det inte är så men ibland kan verkligen hjärnan spela en ett spratt. Frågan kvarstår om Erik vid unga år befann sig i Finland.

Fysisk aktivitet

 

Louis, Albert och Sixten. Den stränga pappan leker med barnen men jag undrar vad Sixten tänker? Året är nog 1921-1922, bilden kan vara tagen i Jokkmokk, eller i Skellefteå. Familjen följde Albert arbetsplacering som jägmästare. Jag tror inte Albert var en kel och krampappa, han var dock en pappa som engagerade sig i barnen. De flesta gånger var det i uppfostringssyfte med björkris och pisk, och det jag har hört är att han ofta hade exercisövningar med sina söner då de fick ställa sig på led. Även om han var sträng fysiskt i sin uppfostran var han också i alla fall på äldre dagar väldigt mån om sina barnbarn och dess mående. Han präntade in kunskapen om att att just kunskap inte var tungt att bära och att rörelse var viktigt för att hålla sig i form.

Fotokonstens motsvarighet i litteraturens stream of consciousness

 

Någonstans i Norrlands inland bland granar och fur togs denna bild. Om jag hade varit kunnig på motorcykelmärken hade jag kunnat tidsbestämma bilden närmare. Det är ett slarvigt tagit kort, för det första så böjer sig mannen så att ansiktet skyms och för det andra står motorcykeln lutad mot en vit stolpe som förstör helheten på motorcykeln. Dessutom står fotografen på en kulle vilket gör att bilden känns tagen uppifrån. Nej nu får jag sluta och gnälla och helt enkelt säga att bilden är vansinnigt charmig, den är tagen mitt i tiden, fotokonstens motsvarighet i litteraturens stream of consciousness.

 

 

Det är ingen Frankensteins monster utan en härdad man

 

Ingen beskrivning, inget namn men den här bilden får personifiera alla dessa kort som aldrig någon har orkat delge eftervärlden dess fulla betydelse. Vid första anblicken ser mannen på bilden något kantig ut och jag tänker direkt på Frankensteins monster, vilket inte alls är trevligt eller på något sätt rättvisande.  När jag sedan tittar lite närmare tänker jag att att fotografen antagligen är en kvinna och att hon säger till mannen att posera på en stubbe för att få en bild av hennes älskade, en kärleksbild. Jag bestämmer mig sedan för att ta tillbaka allt, är jag inte lite väl hetronormativ? Killen på bilden kan mycket väl vara kär i en man, fotografen kan vara en man och eftersom homosexualitet var förbjudet på den tiden kan människan som ägde kortet inte alls har velat uppge vem som poserar på bilden och dess geografiska läge.

När jag tittar på naturen på bilden får jag för mig att det är kväll, och solen känns fortfarande varm. Det är högsommar och myggen surrar förtvivlat bland björkarna. Småsven finns överallt och ingenstans för de syns inte, de bara känns. Varje gång de ge sig till känna rycks en bit hud bort och situationen känns mer och mer outhärdlig.

Vad ska man då göra med en sådan bild? Kan man göra något alls? Kan man dra några slutsatser när det inte finns någon kontext? Min slutsats blir att mannen som poserar arbetar med ett yrke där han ofta vistas ute, kanske i skogen eller så har han något annat yrke som gör att han är härdad både mot myggor och småsven annars hade det varit omöjligt att sitta så still i höggräset bland ett gäng björkar en sommarkväll i Norrland.

 

 

Clownen charmar Sally

 

Det fanns gott om cirkusar på landsbygden och runt Norrlands inland, var har alla dessa tagit vägen? Det verkar heller inte vara lika populärt idag att ägna sig åt clownerier. Vad kan det bero på? Folk vill väl muntras upp idag med? Själv tror jag att det är TV-spelen som har tagit över uppmuntringsmarknaden. Där får folk utlopp och tröst under kontrollerade former, en clown vet man ju aldrig vad den hittar på. Vi har en ny typ av humor där det inte är lika roligt med clowner. Flickan på bilden heter Sally och hon verkar gilla clownens min. Synd att det inte är ett färgkort, då hade man sett om clownens näsa verkligen var riktigt röd. Vad gör clownen med fingrarna? Jag tror att han trollar för Sally och just i detta ögonblick har han stoppat i något i handen som han sedan skall trolla fram i sin hatt eller bakom Sallys hår. Det är något i bilden…som gör mig lite deppig.