Baggefallet?

IMG_3305.JPG

Helt plötsligt dök ett krönikespel upp i min skanner, jag ramlade baklänges och skrattade högt för mig själv. Vad är det här tänkte jag och fnissade när jag såg deras utstyrsel.

Det är nog omöjligt för mig att veta varifrån detta var ifrån. Jag drog ändå slutsatsen att det var ifrån Jamtli utifrån resten av bilderna på rullen. Med en viss hjälp så ser jag att i Jamtlis bildarkiv, exempel på att liknande dräkter användes i ett spel som hette Baggefallet. Mer information finns tyvärr inte.

Intressant att skådespelarna använde sig av lösnäsor och peruker. Det blir lite konstigt. På något sätt passar de inte in. Varför finns det negativ sparade efter spelet? Det borde räknas som en jämtländsk kulturskatt. Vad handlade spelet om? Frågorna är som vanligt många.

IMG_3308-2.JPG

IMG_3311.JPG

Paret

img290

 

Efter att ha skannat in små, små negativ med varierande framgång och innehåll hittade jag denna. Två för mig helt okända människor med en hund. Jag fastnade för bilden av flera olika anledningar. En av anledningarna är kvinnans minspel.

Bilden är tagen genom att de ställer upp sig med hunden mitt emellan varandra. Kvinnan ser måttligt road ut medan mannen ser ut att gilla tilltaget. Kanske är det han som har kommit  med den ljusa idén att det skulle plåtas på det här viset med hunden. Där och då mitt på grusvägen som synes mitt ute i ingenstans. Bilden bör vara ifrån mitten av 50-talet någon gång.

Minst tre personer är iblandade. Paret och en fotograf, men det kan kanske vara någon fler bakom som inte visar sig. Det faller ett sorgligt skimmer över kvinnan. Det känns som hon bär på en stor svart sorg och att mannen vid hennes sida kanske inte förstår allvaret i den. Det kan ju vara möjligt att han också innerst inne har sorgen, men att han inte visar sina känslor på samma sätt som vad hon gör.

Borta på myren

IMG_3183-0.JPG

Det var i augusti och myrarna lyste orangefärgade av blöta sprickfärdiga hjortron. Olaus var på väg från Jänsmässholmen till Finnsäter. Han gick på den lilla vägen som sträcker sig både över myrar och fäbodvallar mellan de båda byarna.

Det var en tidig morgon och fåglarna sjöng så vackert och självklart i skogen. Som vanligt hade Olaus med sig konten på ryggen och han tänkte att när jag ändå går så kan jag lika gärna plocka mylta efter vägen för på så vis slår jag ju två flugor i en smäll. Mer bråttom än så har jag inte.

Strax bortanför bastubuan kom han ut på en stor myr och han började genast att fylla på konten med det orangefärgade guldet. Olaus gick där och funderade över livet när han plötsligt hörde ett annorlunda ljud från den bortre delen av myren.

Han tittade upp och kikade emot morgonsolen. Längst bort var det något vitt som rörde sig, nej det var flera vitklädda människor som böjde sig och sträckte på sig nästan som om de svävade fram i en slags dans. Nu hörde han tydligt röster och han gick närmare. Det var för Olaus ett annorlunda språk som pratades och när han kom fram så såg han att det var tre vitklädda kvinnor som också precis som Olaus plockade sina kontar fulla med de orangefärgade hjortronen. Olaus frågade blygt om de hade hittat mycket bär, men bara en av kvinnorna vände sig om mot honom och sa något på ett märkligt språk. När Olaus stod där mitt emot kvinnan så var det bara munnen han såg röra sig. Ansiktet fanns inte, det var helt enkelt borta. Ja det var liksom bara en mun med läppar som rörde sig upp och ner. Det här var ju meningslöst tänkte han och vände på klacken och gick.

Olaus skakade på huvudet och började den mödosamma vandringen ner mot Finnsäters by.  Han tänkte: ”Ja visst har jag stött på många märkliga saker under alla mina år.”

Det bör ju sägas att detta inte på långa vägar det mest konstiga han hade sett. ”Livet hade många sidor och vad vet jag hur allt uppenbarar sig. Det var kanske inte heller meningen att männskan skulle veta allt” ja så tänkte Olaus där han gick i jämn och maklig takt. Plötsligt kände han sig på gott humör och av ren reflex kom han på sig att ta fram munspelet ur sin vänstra ficka. En liten melodi kunde han nog kosta på sig i denna arla morgonstund.

Scan 130880011 - version 2

 

Olaus kom fram till Finnsäter och satte sig på bron till affären för att vänta på att handlaren skulle öppna. Efter en stund kom en man gående upp ifrån Millagården. Han satte sig bredvid Olaus och de började på att språka om väder och vind. Plötsligt sade mannen att han hade varit med om något konstigt häromdagen när han hade besökt Bastubodarna.

- Du förstår när jag nästan hade kommit fram och jag riktigt kände doften av nybakade våfflor med hjortronsylt så kom det tre kvinnor emot mig. Jag en kan ju tycka att det inte är konstigt, men du förstår de var vitklädda alla tre och pratade med något konstigt språk. Ja inte var en annan van vid det. Precis när de skulle passera mig så såg jag att ingen av kvinnfolket hade något ansikte utan de hade bara munnar som rörde sig. Det märkligaste av allt var, när jag vände mig om. Jag trodde ju inte mina ögon. Då var de vitaklädda kvinnfolket borta.

Olaus tittade länge på mannen och sa sedan:

- Nog har en alltid träffat på de dära kvinsen.

Det här är Bengt-Erik

img214 - version 4

 

Bengt-Erik Göstasson, Sävsjöby, Påryd. (Detta är antecknat bakom bilden, något suddigt men ändå)

Vem är han? Ingen aning men jag tycker ändå att ha skall få lite uppmärksamhet. En liten stund i rampljuset kan alla få tycker jag. Han får en stund av min tid och samtidigt så får han en stund av läsarens tid dvs. din, just du som läser just nu. Märkligt vad några bokstäver kan göra för en människas existens? Någon kanske känner igen honom så han får någon form av kontur och personlighet. Han kanske är någons farfar eller morfar. Han kanske har emigrerat till något annat land och ingen vet längre var han bor eller om han lever? Han kanske helt enkelt bara är en bild av någon. Denna bild finns, utan att jag vet ett dyft om honom. Kan verkligen den här bilden få fantasin att sätta fart?

Klockbärare

img047

 

Här sitter de, tre brudar och dricker te. Det sägs att kvinnorna heter Harriet, Elisabeth och Siv. Både Harriet och Elisabeth ska ha jobbat på Televerket och ha varit inneboende hos en familj på Brunflovägen 46. Det var så man gjorde förr, man hade inneboende för att få ekonomin att gå ihop. Fanns det något rum över så hyrdes det ut till unga arbetande flickor och pojkar. Idag ska barnen ha ett var sitt rum, men på den tiden var det helt otänkbart. Slöseri med pengar och utrymme. Barn skulle dela rum, antingen med varandra eller så sov alla i familjen i ett enda rum och kök.

Tjejerna verkar att ha roligt i alla fall. Det ser ut att  bjudas på mycket smått och gott på fikabordet. Hon i mitten vill ha två tepåsar, extra starkt te. Det finns en kvinna till som inte är med på bild, bara händerna syns.  Hennes klocka syns på bild och när jag ser handen och klockan på insidan av handleden drar jag mig till minnes att jag alltid har stört mig på att folk envisas med att ha klockan ”fel” . Jo för visst ser det fel ut att vända klockan inåt? Det ser väldigt konstigt ut. Ser ni att alla tre har klockan in mot handleden? Jag häpnar och ryser. Är det mode på den tiden dvs. femtio-talet att vända klockan inåt?

Kanske var det något internt på Televerket som på den tiden var en väldigt stor arbetsgivare. Många yngre människor fick sitt första arbete där och visst skulle det vara möjligt att Televerket i högsta grad var delaktig i företeelsen att bära klockan inåt? Inte helt omöjligt med andra ord att televerket hade en enorm makt över de ungas klädmode.

Kyrkgatan och Röda kvarn

img029

Kyrkgatan i Östersund någon gång på 1940 eller 1950-tal.

Det ser ut att vara sent på dagen och ljuset börjar att avta. På den här gatan låg biografen Röda kvarn när jag var liten. Jag såg mina första filmer där så som Djungelboken och Pippi på de sju haven. Den sista gången jag såg en film på Röda Kvarn var 1979 eller om det var 1980. Då fick hela min klass åka ner på stan för att se på filmen Ett Anständigt liv. Den där med Kenta och Stoffe ni vet… andra delen av Stefans Jarls triologi om modsen som först revolterade och sedan hamnade snett och började knarka.

Filmen skulle fungera som någon form av preventivmedel för oss ungdomar och jag tror att den ingick i något slags projekt för alla skolor. Jag kom ihåg att vi var så överlyckliga. ”Tänk att få se en riktig film i en biosalong”. Ja, det var verkligen stort. Hela klassen åkte buss ner på stan och att det var andra klasser från andra högstadieskolor där samtidigt som oss. Det trängdes därför en hel del när vi skulle in i biosalongen. Jag kan ha fel, men kan det var just den här filmen som var den sista som Röda kvarn visade innan biografen slutade att vara just en biograf. Filmen Ett anständigt liv var för oss en rätt otäck film och syftet att visa den var att den skulle skrämma oss. Jag minns tyvärr ingen uppföljning av filmen eller någon form av diskussion i skolan.

Efter den här händelsen så öppnades Röda kvarn återigen men då som affär. Ja det var när alla biostolar var borttagna och all filmutrustning hade rensats bort. Då hade man bytt ut härliga filmer mot kommersiella affischer. Ja det såldes affischer därinne istället för att det visades film. Jag kom ihåg att jag köpte mig…en som jag tyckte var en supersnygg sammetsaffisch med en panter på. Wow!

Bilden ovan är inte från åttiotalet utan trettiofem år tidigare. Jag är förvånad över att jag inte ser några kullerstenar på vägen, bara på trottoaren. Hela gatan känns så välbekant och hemma.

 

Broder Jakob, han var ingen helig man

img955

Han utvandrade från Schweiz 1914. Precis när första världskriget bröt ut. Då tog han tåget mot Bodensjöns strand och klev ombord på en båt som skulle ta honom från fattigdom och ge honom ett nytt liv. Rakt över sjön åkte han mot Tyskland och dessa industrier. Här på bilden har han på sig sin nationaldräkt med tillhörande kobjällra. Robert, han efterlämnade två storebröder och en storasyster i Teüfen som ligger någon mil söder om staden St Gallen. Hans näst äldsta bror Jakob, han skötte sig inte riktigt. Det var mycket strul kring den mannen. Ofta skötte han sig under sommaren, men när det blev vinter och kallt så tog han gärna till ett litet brott så han kunde ta sig in i fängelset. Där kunde han ju få mat och husrum på ett bekvämt sätt.

När Robert återkom till Schweiz på besök tog han ofta in på hotel Linden i Teufen. En av dessa gånger väcktes han upp bryskt mitt i natten av den schweiziska polisen. Det hade blivit någon sorts missuppfattning och polisen trodde därför att Robert var hans äldre bror Jakob.

Det berättades att Robert inte skrädde i orden utan blev helt vansinnig och skällde ut polisen efter noter. Denne Jakob var en skamfläck för släkten och ingen ville prata om honom. När Robert blev väckt på hotell Linden av polisen var ingripande rätt brutalt. Med buller och bång väcktes Robert med en ficklampa mitt i ansiktet.

Vem skulle inte bli arg efter en sådan behandling? Händelsen om polisens förväxlande av de båda bröderna pratas det fortfarande om inom släkten i Schweiz. ”Tänk Robert som emigrerade till Sverige och slapp skammen över att vara släkt med Jakob fick ändå smaka på den beska medicinen och skammen av att vara Jakobs bror.”