Klara färdiga gå!

img828

Bilden ovan ska vara ifrån Vålådalen. Intressant hur de envisades att öva starter även i snö kan jag tycka.

”Klara färdiga gå!” Snabb i starten var det viktigaste. ”Öva, Öva och Öva. Inget fusk, ha ett bra utskjut med baken så du får rejäl fart. Fokusera och spring iväg!”

Jag hör honom prata i mitt huvud, jag ser startblocken framför mig som han med precision ställde fram så jag skulle öva. Han låtsassköt för att se om jag kom iväg med tillräcklig hög fart. ”Fingersättningen, fingersättningen tänk på den”, sa han och visade mig hur jag skulle vrida handleden och hur händerna skulle sättas innanför startlinjen.

Allt det här var helt och hållet seriöst, ja helt och hållet på fullaste allvar. Noga, noga med ett pedagogiskt lugn förklarade han tekniken och  ville att sitt barnbarn skulle bli en bra sprinter. Jag var en benig åttaåring som mest ville spela fotboll, men när man var med farfar fanns inte fotboll på kartan utan det som gällde var friidrott och då att träna, att träna hårt och att öva och åter öva. Han pratade alltid till mig som om jag var en vuxen person, kanske var det just det som gjorde att jag övade och övade starter i timmar, utan att ledsna.

Om farfar var snabb? Ja, det kan du ge dig tusan på. Han var enligt mig den snabbaste människan i världen. Han hoppade högst och längst och han sprang fortast. Han brottade ner skurkar som överföll landshövdingen och han berättade gärna om sina egna misslyckanden i tredje person. För mig var min farfar en superman eller en He-man i Arne Tammers anda. Varför läsa serietidningar om hjältar när jag hade min egen farfar?

Nedan är farfar i sin paradgren, nämligen längdhopp. Han kunde hoppa 6.30 meter utan att blinka. De ni!

img756 - version 2

 

Gröngatan 10

img938 - version 2

 

 

img936 - version 2

”Gröngatan 10 gårdsgäng”

Ja, så står det på negativet. En intressant bild på många sätt. En unik bild på barn som leker i stadsmiljö. Staden är Östersund och om jag gissar rätt kan det röra sig om 1928-1929 eller tidigare kanske något år tidigare.

Barnen är som barn i mest, som barn är idag, med spring i benen och med busiga grimaser och med lust att kommunicera tillsammans med andra. Bilderna skiner av framtidstro och glädje. Om året är 1928 så firar Selma Lagerlöf sin sjuttioårsdag och Volvos första lastbilar rullar ut från fabriken. Efter det så kallade Kosackvalet 21 september fick Sverige en högerregering ledd av Arvid Lindman. I december samma år kräver Berlins läkarförening en lagstiftning för sterilisering av som de uttryckte sig ”fortplantningsovärdiga personer”. Barnen på bilden ser så glada ut, de är säkert glada och ovetande om vilka mörka moln som fanns på världshimmlen och hur dessa började att förmörka människors sinnen. Den här bilden är från en sommardag i en småstad i Norrlands inland och ingen kunde veta inte ens ana att inom bara några år så skulle nazismen ta över större delen av Europa och ett nytt världskrig skulle bryta ut.

Två glada grabbar

1

 

Två glada grabbar på semester. Jag har ingen aning om vilka det är, men en sak är säker de är påväg ut för att möta världen. Ge mig ett tecken om någonting som jag kan hänga upp bilden på. Han till höger kan eventuellt vara någon på min mors sida. Han ser i varje fall väldigt ung ut.

Tänk om det är Verner till vänster? Han som var Märtas första son. Han som hon hade innan hon träffade Thure. Han som eventuellt var sonen åt en rallare. Jag vet inte så mycket om Verner, men jag tror att han tog sig en sväng till USA . En resa till ett okänt land. En plats långt, långt bort på någon båt och att han sedan hoppade av i bara farten. Han återvände tillbaka från horisonternas värld och träffade en fru och de bosatte sig i Stockholm. De fick en dotter som i sin tur inte fick några barn…

Det slår mig att jag verkligen borde veta mer om Verner och vad han sysslade med. Vad planerade han för sitt liv? Vilka sorters drömmar hade han?

 

 

 

 

Oviken 1937

IMG_3570.JPG

Efter en idrottstävling i Oviken 1937

Förr förekom det många tävlingar runt om i bygderna. Min farfar tävlande i häck, tresteg och längdhopp, och just under den här sommaren var han även idrottstränare i Hallen.

Jag tycker att alla ser så mycket gladare ut på den här tiden. En idrottstävling, en sammankomst kan verkligen göra mycket. Vi hoppas att de hade fint väder och att de kunde umgås utan trubbel. Någon i församlingen borde ha en dålig dag, någon borde tänka att jag orkar inte med att servera alla dessa hungriga matgäster. Ja någon…

En förälskelse finns på bron och hon heter Astrid. Hon och min farfar var ett par och de står sida vid sida på bron. Astrid torde vara ifrån Oviken eller Hallen. Farfar var vid det här tillfället tjugotre år gammal.  Jag antar att de sa: ”Låt oss alltid vara tillsammans”. Astrid fick inte farfar och farfar fick inte Astrid, utan deras vägar tog helt andra vägar. Just då och där 1937 andades de båda en våg av tillförsikt och de båda står där, glada unga och utan att veta att ett nytt krig skulle komma inom två år.

Dock torde de har aningar om vad som hände nere i Tyskland vid den här tiden. Hur Hitler hade fått makten och hur han sedan under den hösten hade ett hemligt möte där han bestämde att utöka livsrummet ( Lebensraum) för det tyska folket. Hitler var väldigt tydlig där och då att detta skulle innebära ett krig. Han sa att det tyska folket skulle få kontroll över hela Europa och detta skulle ske med våld. Planen fanns, orosmolnen fanns där hela tiden den här sommardagen 1937 och hur det sedan gick det vet vi. Där en sommardag i Oviken 1937, visste de inte att i dåvarande Sovjetunionen så gick Stalin hårt fram och efter ett utslag av sin egen paranoia likviderade han de högsta militära cheferna i landet. Från att först vara helt random i sina nycker att döda i princip vem som helst börjar han istället att rikta in sig på det översta skiktet av landets ledning. Världens galenskap pågick runt de här människorna i Jämtland samtidigt som de står på bron och ser ofantligt lyckliga ut efter en väl utförd idrottstävling.

Solen går ner och det är en sen eftermiddag. Värmen kletade sig fast på deras kläder, nyslaget hö som luktar sommar och flugor som irrade som onyktra på fönsterrutorna. Då 1937 precis som det gör på tvåtusentalet. De här människorna finns inte längre…

En tidning en åsikt

img807

img808

 

Jag ser kullerstenarna och blir så nostalgisk. Tänk vad man har cyklat i stadens alla nedförsbackar och samtidigt låtit ett entonigt ljud komma ut i från ens läppar. I hög fart och på dessa kullerstenar nådde tonen nya höjder, man kan nog säga att stämbanden shakade loss rejält. Vi, ett gäng tio och elvaåringar var helt galna cyklister och vi åkte gärna i grupp nerför Östersunds gator ut på nya spännande äventyr.

Detta är dock en parantes med tanke på att bilden föreställer Länstidningens högborg. Bilderna nedan har vi den bortglömda Jämtlands tidning. Ja, det finns numera en gratistidning som heter Jämtlands tidning (sedan maj 2014).

Den äldre Jämtlands tidning hade dock spelat ut sin roll när jag växte upp. De tidningar som jag kommer ihåg var Östersundsposten och Länstidningen. Dessa var som jag kommer ihåg en viktig del i personers politiska ställningstagande under och kring åren 1970-80 talet. Hade du en Länstidning hemma på köksbordet var du sosse eller i varje fall åt vänstern. Prenumererade du på Östersundsposten så var du åt det borgerliga hållet. Allt detta hade min farbror informerat mig om. Ja redan som en nyfiken nioåring utförde jag i smyg dessa empiriska undersökningar. Jag upptäckte att det var ett av det första som jag noterade som barn, vilken tidning låg på köksbordet hos mina kompisar. Jag var kanske en politisk barnspion? Detta med att det var så politiskt determinerat med att det hängde ihop vilken tidning du prenumererade på och din politiska åsikt splittrades upp av ett gäng bebisar. (OBS även detta en egen teori)

Någon gång, något år, ja, jag kommer inte ihåg så rubbades som sagt denna världsordning. Det var när Länstidningen började att publicera bilder på nyfödda barn. Folk som annars inte hade Länstidningen smygköpte tidningen bara för att få se bebisbilder. Efter ett tag tror jag att även Östersundsposten hängde på bebisbildsrallyt. Ja, för det var det verkligen populärt. Ja, herrregud vad folk pratade om dessa bilder och vad jag minns var de helgens höjdpunkt.

Idag känns det som det inte är så stor skillnad emellan tidningarna. Visst finns det men inte som på sjuttiotalet. Bilderna är ifrån femtiotalet och jag vet att Nålflickan arbetade extra med att dela ut Jämtlands tidning.

img809

img810

Vi ser bara det vi vet

IMG_3571.JPG

Djur behöver barn för att bli trevliga. Barn de behöver också djur för att bli trevliga. Så har det alltid varit, så kommer det alltid att bli. Vuxna måste finnas med och med varsam hand styra, leda och visa vägen. När barnen blir vuxna måste de hitta egna vägar att få mod, att bli en del av samhället. Hunden på den här bilden skapar en liten pusselbit i den här lilla människans uppväxt.

Bilden är tagen hör och häpna i Jokkmokk 1915. Där sitter en liten gosse med vit mundering. Det är Sixten och Paj som ni just idag får träffa. Paj är hunden som drar lille Sixten i kälken. Den vitgnistrande snön får pojkens runda kinder att blossa rödrosiga i vårsolen. För vad ser ni? Ni ser väl ett glatt barn på utflykt med sin bästa vän?

Jag däremot ser en farfar som såg upp till Arne Tammers metod. Jag ser också en farfar som prövade sina tankar om mod och styrka, både mentalt och fysiskt genom att på papper återge tankar om att behålla sitt lugn. Ja och då som ”…en filbunke…” Kanske Paj var lite delaktig i hans egen filosofi.

Vem vet?

När deras kärlekssaga tog slut

img478

Han saknade henne, han trodde att det skulle bli så bra. Han trodde att hon skulle klara sig efter något sorts mirakel. Han gjorde allt för henne. Ville hon ha en päls så fick hon en, naturligtvis var hon hans själsfrände. När en flyguppvisning med gästflygning dök upp i stan tjatade hon nästan hål i huvudet på honom. Hon ville ju så gärna åka en sväng där uppe bland molnen. Vart tog vi vägen tänkte han och mindes hennes panikartade min morgonen när flygningen skulle ske. Han hade redan köpt en biljett och såg nu sina pengar flyga iväg med vinden. Han kunde ju inte tvinga sin älskade upp i luften när hon var så rädd, så rädd.

De hade tillsammans fem välskapade pojkar och en sjätte som aldrig överlevde de första dygnet i livet. Han, mannen i hennes liv. Han som kom ridande där i Eksjö, ung snygg och karismatisk. Hon föll som en fura. Hon bestämde sig direkt att han skulle bli hennes man. Hon följde med honom över hela Sverige när han som jägmästare jobbade i många av Norrlands städer.

Han saknar henne, han saknar hennes impulsivitet och han undrar där han satt, ensam med ryggen mot fönstret var hon var och var hon tog vägen? Kommer jag att gå vilse nu tänkte han och letade i mörkret efter hennes ande. Så mörkt, så tyst utan hennes skratt.

De skulle gå på en stor fest på A4 och det var bestämt sedan länge. Hon kvittrade och såg fram emot eventet. Kvällen innan blev han inkallad att jobba på tysktågen och en order är alltid en order. Hon fick gå själv på festen. Ja, han visste att hon lärde sig aldrig att ta det lugnt trots att hon led av allvarlig diabetes. Hon var verkligen en partyprinsessa hans egen fru.

Något gick snett, ja riktigt snett. Hon hade legat i sängen och dagen därpå oförmögen att ta sig upp på grund av värken. Där hon låg hade hon pussat sitt älskade barnbarn på hjässan, hon hade tagit emot besök av de närmaste. Allt hade gått så fort tydligen. Han hade fått ett iltelegram när han hade passerat Filipstad. Han öppnade det på tåget och där stod det med kraftigt markerade bokstäver att hans älskade var svårt sjuk och att det var risk för hennes liv. Förtvivlad stirrade han en kort sekund på pappret och rev sedan metodiskt telegrammet i småbitar. Sedan öppnade han tågfönstret och lät bitarna segla iväg. Bort, bort tänkte han och då plötsligt kom en vindpust och blåste tillbaka bitarn i knät på honom. Han gapade och tänkte snabbt att det var ett tecken på förbättring för hennes tillstånd. Var det ett tecken? Hon var ju en känd klärvoajant inom sitt skrå? Han tog mod till sig och samlade återigen bitarna och kastade dem återigen genom det nerdragna fönstret. Nu den här gången gick det bättre. Han såg hur delarna lyfte och virvalde bort i ett moln täckt av snö.

Tillbaka på perongen hade han fortfarande ett hopp, han hade ju sett tecknet från henne eller var det en avslutningshälsning? Där stod de hans kära familj och väntade på perongen. Han behövde inte mer än en sekund för att avläsa deras ansiktsuttryck . Kraftlös och i en dimma av outgrunlig sorg försökte han ta sig de sista stegen fram till svärdöttrar och söner innan det blev helt svart för ögonen. Hon måste komma tillbaka till mig…någon gång.