Kiosk

img926 - version 2

Kiosken försvann, det var synd tycker jag. Fram med fler kiosker. Jag vill ha den äldre varianten med godis bakom glas, detta självplock är med sina dödsbringande bakterier ett förlegat koncept. Jag vill också ha det där sociala pratet med kioskbiträdet. Varför skulle inte kiosken kunna få statsbidrag som en kulturgärning. Kanske skulle vi då kunna handla mindre godis och samtidigt vara gladare. Jag eftersöker helt enkelt en gammal hederlig kiosk.

Fest, fnitter och ungdom

IMG_7371

Vad jag älskar dessa fester, det är verkligen fart på bröderna Lindhe. I uppväxten verkar dessa bröder vara mycket tajta med varandra och många fester tillsammans på Gröngatan lär ha gått av stapeln. Många bilder finns det också med tjo och tjim och maskerader samtidigt som de inte väjde för gemensamma partyn med den äldre generationen. Flickor fanns också ofta med på dessa bilder.

När jag vill bli glad så tar jag gärna fram bilderna av dessa bröder. Just på den här bilden verkar farfars hand ta ett stadigt grepp kring en kvinnas bröst medan en annan bror gärna vill spela Stefan och Kristers figur ”Birger” i TV-serien Full frys.

Sakta i backarna nu, tror inte att det är farfars hand, måste vara någon annans och figuren Birger fanns inte påkommen på den här tiden. Det bör betänkas att vi snackar i mitten av trettio-talet. Visst blir man glad och uppsluppen bara av uppsynen av detta festgäng? Kallades det för hippa på den tiden också? Jag hör musiken i bakgrunden och kanske farfar har släppt sitt skolarbete i huvudet. Det var kanske var just den här veckan som han skulle skriva en uppsats om familjens betydelse för individen.

På en grusväg

img543 - version 2
Snart tar vägen slut, snart ser vi den sista utposten. De står och väntar och välkomnar dig med en öppen famn.

Är det just nu som det är två torsdagar i samma vecka? Du fick en kölapp med ett fingerat nummer. Du tog chansen och ställde dig i kön.

Ser du honom där framme? Han på cykeln. Ropa pappa högt så hör han dig, ja han kan se och det kan du med.

”Jag ser dig nog”

Bilen som status

img710 - version 2

 

En läkare, en adjunkt och två barn på en bil. Snö och vårsol som en fond bakom människor på en väg i mitten av fyrtiotalet. Det ser ut som pojken på bilen stolt visar upp att han bor i en familj som äger en bil. När man sedan vet lite om pojkens bakgrund får bilden ännu fler dimensioner.

Bilen var precis då som idag en statussymbol, men på ett helt annat sätt än vad den är idag. För idag är det mer märken, årmodell och hästkrafter. Alla familjer hade inte bil på fyrtiotalet utan det var nästan bara överklassen förunnat.

Fundera kring din egen släkt. När köptes den första bilen in? Det är en intressant reflektion så här på en söndag.

Att vara inneboende

img181 - version 3

Att vara inneboende hos någon kunde kräva både kreativitet och ett gott humör och det var också vanligt att man fick göra avkall på sängkomforten. Här liggs det inte på någon Hästens-säng, utan det är en helt vanlig luftmadrass och två utdragssoffor som får tjänstgöra som sovmöbler. Kvällsfikat intages i sängarna och samvaron verkar vara mycket trevlig. En vacker murgröna på väggen som slingrar sig iväg längst tapeten gör rummet ombonat. Väggskyddet som idag är en uråldrig företeelse ramar in sänghörnan på ett fint sätt.

Dessa så kallade väggskydd var väldigt populära förr. Jag har själv i unga år sett sovrum som har bastlikande väggskydd. Skydden var ett bra sätt att skydda tapeten från otrevligheter och det göra rummet ännu mer trivsamt och varmt.

Det var nog ingen Lulu Carter som var med på den här tiden, dvs. femtio-talet. De som inredde rummen hade inte heller några fengshui-tips som störde ut det egna tänkandet, utan allt styrdes helt och hållet av den boende själv. De som man använde sig utav var sådant man hade och det man hade råd till och naturligtvis också vad som var praktiskt och sedan lite efter den egna smaken. Det så kallade ”fölket” försökte så att säga efter bästa förmåga göra sitt hem trivsamt och beboligt. Jag kan tycka att det är mycket mer sunt än vad det är idag med tanke på all inredningshets som råder. Byta kök, fixa kaklet i duschrummet, bygga en bar i vardagsrummet, sätta upp en fondtapet och låta någon förstå-sig-påare att hjälpa till att utforma trädgårdens perenner. Inredningshetsen i samhället håller på att gå överstyr och den är tröttsam eftersom vi ofta glömmer bort att umgås, där vi sitter med vårt designerglas eller soffan med Josef Frank-tyg och har inte orken att träffa bekanta. Vi människor är ett flockdjur och vi trivs när vi kan kommunicera och utbyta erfarenheter med varandra. Det verkar ibland vara så att det sociala glöms bort i alla högar av inredningsböcker och mängder av TV-program där vi in i minsta detalj styrs in på vad som är ”rätt” just nu. Kanske kommer vi att inreda-ihjäl oss till slut?

Var du då inneboende på fyrtio och femtio-talet var det bara att taga vad som fanns i rummet, tills du kunde hitta något eget kryp-in i stan. Dessa kvinnor på bilderna tros ha jobbat inom Televerket och var på den här adressen inneboende under något halvår innan de hittade sig en egen lya.

img179 - version 2

Visst fick man julklappar även fast man flyttade runt i en kappsäck, och glada verkar de vara.

img174

Lite smussel med flaskor i garderoben hörde liksom till. jag undrar om de hade gömt dem i skorna?

img182

En liten truddelutt på gitaren var ett fin underhållning en helgdag som denna.

img174 - version 2

Lite te med dubbla tepåsar kunde man kosta på sig ibland. Annars delade man ofta systerligt på allt som fanns att tillgå.

 

 

 

 

 

Sparven flög iväg

.

IMG_7202-2.JPG

Sparven, ja så var hennes smeknamn. Hon föddes under en kall natt i december på en statargård mitt ute på den västgötska slätten. Barnmorskan var helt tyst när det lilla knytet kom ut och hon tog bebisen direkt och gick fram till vedspisen. Modern som låg där helt utmattad blev alldeles förskräckt och trodde i sitt omtöcknade tillstånd det värsta. Ja hon trodde att den lilla bebisen var så liten och klen och därför var barnmorskan på väg att slänga in hennes lilla barn i vedspisen. Visst blev modern rädd, ja verkligen rädd, men hon orkade inte skrika så högt. Det kom bara ut något kraxande ur hennes mun och från fotogenlampans sken såg hon bara barnmorskans rygg men inget barn.

Det var som tur inte så, nej inte tänkte barnmorskan elda upp hennes barn. Barnmorskan tog försiktigt den lilla magra blå bebisen och höll henne ovanför spisen så värmen skulle sprida liv i den lilla. Ett tu tre så började den lilla bebisen att skrika och flaxa med armarna. Hon såg ut som en liten sparv och där av hennes smeknamn. Den lilla sparven.

Det är tyst från din röst. Sparven flög iväg med natten som skydd. Du hör mig nog, som alltid. Du fanns alltid där och nu i vindens sus smeker du min kind.