En man av principer

img519 - version 3

 

Den här bilden är intressant på många olika sätt. Personerna på bilden är Robert med sin schweiziska dräng Hans och med det möjliga eller omöjliga efternamnet Hinterseer eller något i den stilen. Robert var som sagt en mycket bestämd man med principer. Han hade köpt sig en bil, med förhoppning att han fort och effektivt skulle lära sig hantera det monstruösa fordonet på en litet kick. Det sägs att bilens märke eventuellt kan vara Opel, men jag har faktiskt ingen aning för bilar och märken är för mig oväsentliga.

Robert försökte sig i alla fall på att ta ett körkort här i Sverige, men som sagt så var han en man av principer. Ville den schweiske Robert göra på ett visst sätt så var det så, ingen i hela världen kunde ändra på det och framför allt inte någon körskollelärare. Robert insåg till slut, eller rättare sagt han kanske såg sina begränsningar. Något körkort blev det i alla fall inte för hans del. Alldeles för mycket uppoffringar och att rucka på principerna och det var för Robert inte tänkbart.

Det kanske går i släkten det där med principerna, vad vet jag. Det hade i varje fall varit väldigt roligt att veta hur diskussionerna gick i bilen när Robert och Hans skulle dra iväg på en repa. Kom de överens, ville Robert en sak och Hans en annan? Eller körde Robert bilen genom Hans? Kanske så körde Robert bilen trots avsaknad av något körkort?

img521 - version 3

 

Här är Hans, bortom bergen eller Hinter den Berge  hur var det nu igen? Var tog Hans vägen sedan? Ryktet säger att han flyttade hem till Schweiz eller var det till Tyskland?

img515 - version 3

 

Här gasar Hans iväg med Roberts bil som Robert sedermera sålde eller kanske  till och med skänkte bort till någon av sina söner. Robert blev helt enkelt less på fenomenet bilar och han ansåg i alla fall att det inte var mödan värt att rucka på sina principer bara för en liten simpel bil. Kan nästan säga att Robert var som poeten WH Auden, mannen som offrade ett nobelpris bara för sina principer.

Från Smärtingbag till Vasa

img785

(Jag är medveten om att bilden är spegelvänd)

Två gossar som kanske är på väg till skolan. Lägg märke till deras väskor. De bär på de kultförklarade smärtingbagarna som var så vanliga förr. De användes som skolväskor, men även för fabriksarbetare att frakta lunchmaten i. Det här är femtiotal på söder i Östersund. Skulle kunna gissa på året 1956 eller 1957.

Om året var 1956 så var det just det där året som regalskeppet Vasa hittades av en kille som hette Anders Franzén. Han var dykare och amatörforskare och nördade ner sig i gamla skepp som fanns på en lista för oupptäckta sjunkna båtar. Anders snöade in på att verkligen hitta något stort och då tyckte han nog att Vasa som var ifrån 1600-talet var klart det bästa objektet. Han såg det nog som att Vasa var det vrak som skulle väcka mest uppseende. Sagt och gjort började han göra undersökningar och till slut lokaliserade han skeppet, men Stockholms stad var mycket sval när det gällde att backa upp hans arbete ekonomiskt. En märklig sak med tanke på hur många miljoner besökare turistattraktionen Vasa har haft och kommer att ha. Anders fick inget betalt för sin upptäckt , utan han fick istället ett profesorsnamn året innan han dog. Tidigare hade han blivit teknologie hedersdoktor (1983). Hans sjöbod på Dalarö blev på senare år ett museum och till slut fick han en park uppkallad efter sig som ligger placerad vid Hammarby sjöstad.

När jag ser dessa två skolpojkar som går sida vid sida tänker jag: Alla människor har säkert ett eget intresse, en egen hobby att odla sin själ i. Det är som en trädgård med både perenna och annuella växter i varierade höjder och former. Avkastningen i trädgården kan bli en örtagård, en park eller en professorstitel hemskickad när man nästan är halvdöd. Det är ju som sagt nöjet i sig att låta sig uppslukad av det spännande istället för att tjäna massa pengar. Jag säger att visst var det tur för Stockholms stad samt andra kommuner i vårt avlånga land att det finns och fanns killar och tjejer med eller utan smärtingbagar.

Detta blev ett högst förvirrat inlägg som startade med dessa smärtingbagar och avslutade med regalskeppet Vasas upptäckare.

 

Älskade ungar

IMG_6414.JPG

Alla syskon är inte med på den här bilden Det är en syster som fattas, hon den äldsta och man kan bara ana att det är just hon som tar bilden.

De höll ihop som små barn, men även som ungdomar. De lekte alltid med varandra och hade så väldigt roligt tillsammans. De hade bara varandra där de flyttade runt kring statarlängorna i den mellansvenska landsbygden. Det enda som var konstant var den egna familjen annars byttes allt vart femte år. De hade språket som föräldrarna talade, de tog sig ett språk till som de andra talade. De var fattiga och utlänningar. De höll sig till varandra och sällan uppstod det något bråk. De försökte på sitt eget sätt att ta sig fram i det svenska samhället. De hade det inte lätt, efter världskriget fick de inte tala sitt språk öppet. Då tittade människor på dem med avsky och tänkte att de var ifrån det där förhatliga landet på andra sidan sundet.  

De glömde språket, de vimlade sig iväg bland människor och sökte sina egna vägar genom livet. Deras föräldrar gav dem världen, de gav dem livet och satte ut riktningen åt dem. Sedan är det ju så att barn alltid inte tar samma vägar som föräldrarna pekat ut, men det är så det är och det är nog så det ska vara. Pratade de någonsin som vuxna om sin bakgrund, om sin uppväxt? Varför höll inte deras vänskap livet ut? De stod varandra mycket nära, men preteritum var och aldrig blev presens.

Klara färdiga gå!

img828

Bilden ovan ska vara ifrån Vålådalen. Intressant hur de envisades att öva starter även i snö kan jag tycka.

”Klara färdiga gå!” Snabb i starten var det viktigaste. ”Öva, Öva och Öva. Inget fusk, ha ett bra utskjut med baken så du får rejäl fart. Fokusera och spring iväg!”

Jag hör honom prata i mitt huvud, jag ser startblocken framför mig som han med precision ställde fram så jag skulle öva. Han låtsassköt för att se om jag kom iväg med tillräcklig hög fart. ”Fingersättningen, fingersättningen tänk på den”, sa han och visade mig hur jag skulle vrida handleden och hur händerna skulle sättas innanför startlinjen.

Allt det här var helt och hållet seriöst, ja helt och hållet på fullaste allvar. Noga, noga med ett pedagogiskt lugn förklarade han tekniken och  ville att sitt barnbarn skulle bli en bra sprinter. Jag var en benig åttaåring som mest ville spela fotboll, men när man var med farfar fanns inte fotboll på kartan utan det som gällde var friidrott och då att träna, att träna hårt och att öva och åter öva. Han pratade alltid till mig som om jag var en vuxen person, kanske var det just det som gjorde att jag övade och övade starter i timmar, utan att ledsna.

Om farfar var snabb? Ja, det kan du ge dig tusan på. Han var enligt mig den snabbaste människan i världen. Han hoppade högst och längst och han sprang fortast. Han brottade ner skurkar som överföll landshövdingen och han berättade gärna om sina egna misslyckanden i tredje person. För mig var min farfar en superman eller en He-man i Arne Tammers anda. Varför läsa serietidningar om hjältar när jag hade min egen farfar?

Nedan är farfar i sin paradgren, nämligen längdhopp. Han kunde hoppa 6.30 meter utan att blinka. De ni!

img756 - version 2

 

Gröngatan 10

img938 - version 2

 

 

img936 - version 2

”Gröngatan 10 gårdsgäng”

Ja, så står det på negativet. En intressant bild på många sätt. En unik bild på barn som leker i stadsmiljö. Staden är Östersund och om jag gissar rätt kan det röra sig om 1928-1929 eller tidigare kanske något år tidigare.

Barnen är som barn i mest, som barn är idag, med spring i benen och med busiga grimaser och med lust att kommunicera tillsammans med andra. Bilderna skiner av framtidstro och glädje. Om året är 1928 så firar Selma Lagerlöf sin sjuttioårsdag och Volvos första lastbilar rullar ut från fabriken. Efter det så kallade Kosackvalet 21 september fick Sverige en högerregering ledd av Arvid Lindman. I december samma år kräver Berlins läkarförening en lagstiftning för sterilisering av som de uttryckte sig ”fortplantningsovärdiga personer”. Barnen på bilden ser så glada ut, de är säkert glada och ovetande om vilka mörka moln som fanns på världshimmlen och hur dessa började att förmörka människors sinnen. Den här bilden är från en sommardag i en småstad i Norrlands inland och ingen kunde veta inte ens ana att inom bara några år så skulle nazismen ta över större delen av Europa och ett nytt världskrig skulle bryta ut.

Två glada grabbar

1

 

Två glada grabbar på semester. Jag har ingen aning om vilka det är, men en sak är säker de är påväg ut för att möta världen. Ge mig ett tecken om någonting som jag kan hänga upp bilden på. Han till höger kan eventuellt vara någon på min mors sida. Han ser i varje fall väldigt ung ut.

Tänk om det är Verner till vänster? Han som var Märtas första son. Han som hon hade innan hon träffade Thure. Han som eventuellt var sonen åt en rallare. Jag vet inte så mycket om Verner, men jag tror att han tog sig en sväng till USA . En resa till ett okänt land. En plats långt, långt bort på någon båt och att han sedan hoppade av i bara farten. Han återvände tillbaka från horisonternas värld och träffade en fru och de bosatte sig i Stockholm. De fick en dotter som i sin tur inte fick några barn…

Det slår mig att jag verkligen borde veta mer om Verner och vad han sysslade med. Vad planerade han för sitt liv? Vilka sorters drömmar hade han?

 

 

 

 

Oviken 1937

IMG_3570.JPG

Efter en idrottstävling i Oviken 1937

Förr förekom det många tävlingar runt om i bygderna. Min farfar tävlande i häck, tresteg och längdhopp, och just under den här sommaren var han även idrottstränare i Hallen.

Jag tycker att alla ser så mycket gladare ut på den här tiden. En idrottstävling, en sammankomst kan verkligen göra mycket. Vi hoppas att de hade fint väder och att de kunde umgås utan trubbel. Någon i församlingen borde ha en dålig dag, någon borde tänka att jag orkar inte med att servera alla dessa hungriga matgäster. Ja någon…

En förälskelse finns på bron och hon heter Astrid. Hon och min farfar var ett par och de står sida vid sida på bron. Astrid torde vara ifrån Oviken eller Hallen. Farfar var vid det här tillfället tjugotre år gammal.  Jag antar att de sa: ”Låt oss alltid vara tillsammans”. Astrid fick inte farfar och farfar fick inte Astrid, utan deras vägar tog helt andra vägar. Just då och där 1937 andades de båda en våg av tillförsikt och de båda står där, glada unga och utan att veta att ett nytt krig skulle komma inom två år.

Dock torde de har aningar om vad som hände nere i Tyskland vid den här tiden. Hur Hitler hade fått makten och hur han sedan under den hösten hade ett hemligt möte där han bestämde att utöka livsrummet ( Lebensraum) för det tyska folket. Hitler var väldigt tydlig där och då att detta skulle innebära ett krig. Han sa att det tyska folket skulle få kontroll över hela Europa och detta skulle ske med våld. Planen fanns, orosmolnen fanns där hela tiden den här sommardagen 1937 och hur det sedan gick det vet vi. Där en sommardag i Oviken 1937, visste de inte att i dåvarande Sovjetunionen så gick Stalin hårt fram och efter ett utslag av sin egen paranoia likviderade han de högsta militära cheferna i landet. Från att först vara helt random i sina nycker att döda i princip vem som helst börjar han istället att rikta in sig på det översta skiktet av landets ledning. Världens galenskap pågick runt de här människorna i Jämtland samtidigt som de står på bron och ser ofantligt lyckliga ut efter en väl utförd idrottstävling.

Solen går ner och det är en sen eftermiddag. Värmen kletade sig fast på deras kläder, nyslaget hö som luktar sommar och flugor som irrade som onyktra på fönsterrutorna. Då 1937 precis som det gör på tvåtusentalet. De här människorna finns inte längre…