Rönnöfors kyrka

IMG_7905

Ja, så här såg den ut kyrkan alltså innan den brann ner. Väldigt vacker träkyrka byggd runt 1862 för att sedan utökas 1917 till byggnaden som syns på bilden. Från början fanns inte tornet utan bara ett kapell men sedan när den byggdes ut kallade man byggnaden för en kyrka.

Mitt under högmässan 1941, den 19 januari brann den ner…

Den nya och den nuvarande kyrkan blev klar 1954 och den är byggd i gul tegelsten.

Jag tittar i konfirmationsboken för Hotagens lappförsamling från slutet av 1800-talet och framåt. Tycker mig se ett mönster, där det sker en förändring i början av 1900-talet i hur prästen skriver ner alla barn. Från början skrivs samebarnen in med barnen för torpare och hemmansägare. Ser att sedan  förändras mönstret i början av 1900-talet. Det ser ut som om det är viktigare att separera barnen i Hotagen med barnen i Hotagens lappförsamling. Barnen i lappförsamlingen fick då stå sist tillsammans med barnen som var utomsocknes. De andra barnen benämns också som de svenska barnen vilket tydligt markerar en rasbiologisk tanke.

En schweizare på villovägar

img988
En morfar och ett barnbarn. Jag undrar på vilket språk han tilltalar barnbarnet på? Blev det tyska eller svenska? 

Det egna språket är en viktig del av en människas identitet. Det är kärnan och det är där alla känslomässiga nyanser kan uttryckas fullt ut. Att bli berövad sitt språk är att beröva individen på en del av identiteten. 

Ett språk kan inte leva kvar om inte människor talar språket, så låt språken talas. Jag skulle vilja se en värld där länder uppmuntrar alla språk och dess existensberättigande. 

En scen från en annan tid

img246   En födelsedag i slutet av 1940-talet eller någon annan slags högtidsstund i ett rum, i en sal, vid ett samkväm.  Ja, kanske var det livet i sig efter många års av tråkigheter som firades. Just då med en sol som skiner mjukt och varmt på dessa tre personer. Nej det var inget dåligt väder denna eftermiddag strax efter andra världskriget. En släktsammankomst med en bild där ingen av personerna var släkt med varandra. Jag undrar om det var lite ironiskt i sammanhanget eller var det en oväsentlig detalj som ingen utom jag sjuttio år senare lägger märke till? Jag tror inte heller fotografen tänkt tanken just då.

Bilden är ointressant i sig, förutom att min blick som obevekligt fastnar drömmande på tavlan som hänger i bakgrunden. Är det en ballerina på duken, eller vad föreställer den? Den ser drömsk ut, och den inger en förhoppning om att allt ska bli bra.

Kvinnan närmast hade en kusin som emigrerade till Amerika och som gärna skrev brev på svengelska om livet over there

Så skål på er och ryck upp er nu, det är trots allt bara tisdag!   

Ta reda på din släkts historia

 

IMG_0253

 

Jag funderar mycket på vad som är min egen historia? Hur ska jag förhålla mig till det som har hänt? Kan jag blunda och inte låtsas om att jag både har förtryckare och de förtryckta i mina anor? Vad är rätt och vad är inte rätt att berätta? Har vi människor en skyldighet att  ta reda på vår egen historia? Mitt svar i denna svåra fråga är definitivt ett rungande ja. Jo, det är faktiskt vår skyldighet att veta varifrån våra anor kommer ifrån. Jag hävdar detta utifrån flera aspekter. För det första så bör vi veta vad det är som har påverkat vår släkt och varför det är som det är. Om inte annat för att förhindra otäcka upprepningar av diverse onda handlingar. För det andra är det också vår skyldighet att föra och skicka vidare denna viktiga kunskap till kommande generationer. Ja vi bör sända vidare vårt eget bidrag för att hjälpa till att skapa ett bättre samhälle för alla människor.

En vacker bild, med människor som just är i språnget. En bild med tre människor i början av 1900-talet. En barnflicka, en adlig dam och en bebis upp i norr. De utgör en historia som strider mot mina egna känslor samtidigt som att det är en del av min historia. Det finns en kluvenhet som gör att jag med förakt tänker på vad lite de visste. Vad lite de ville veta. Är det likadant idag? Ja troligtvis. Det finns många människor som inte vill veta. Det finns även de som bara vill veta det lättköpta och tror att resten, dvs. det förskräckliga egentligen inte rör dem alls.

Jag vill dock passa på att påpeka att man inte alls har någon skyldighet att känna skuld för tidigare generationers handlingar, nej absolut inte, men man har likt förbannat ett ansvar att ta reda på och berätta vidare och försöka förstå så att inte hemskheterna upprepas. Många gånger så sägs det: ”Tänk de visste inte bättre förr”. Jag anser att de visste mycket väl. Värderar man olika människor på olika sätt, sa man att vissa människor var bättre än andra människor då visste man med all säkerhet. Idag förs det samma argumentation i samhället, inget har faktiskt förändrats.

Jag minns själv när jag var ung och jag fick barn. Livet var komprimerat och man levde i sin egen lilla bubbla.  Hur mycket tänkte jag då på kontexten? Nej, inget för tiden fanns inte, men när tiden sedan finns tillgänglig insåg jag att det var min plikt att bana vägen och försöka förmedla till de efterföljande att det finns en historia som ändå är viktig i sammanhanget.

Den här familjen på bilden var en familj med relativ bra standard. Familjen hade råd med både hembiträde eller barnflickor i början av 1900-talet? Det var inte många förunnat, särskilt inte ute i glesbygden. Samtidigt på ett helt annat ställe i Norrland fanns en familj också de min släkt, de kämpade med alla tillgängliga medel att mätta alla familjens munnar. Samtidigt som de kämpade för att överleva kränktes och stals de på sin identitet, det mättes skallar och det fotograferades både nakna och med kläder. De hade inget att säga till om, de fick inte föra sin egen talan. Här, ja just där den här bilden är tagen fanns det också människor som blev kategoriserade och klassificerade i olika kolumner som om de bara var några sorters objekt.

Hur ska man tänka kring allt detta? Tycker ni att jag har rätt att det är allas plikt att veta och ta reda på sin egen historia? Om inte i så fall vilka argument vill du hävda? Jag lyssnar.

Ett samiskt smycke

IMG_9972

 

En gång i tiden hade min Aahka ett samiskt smycke som sedan skulle övergå till den dotter som fick den första flickbarnbarnet. Helt plötsligt har det upptäckts att detta smycke numera befinner sig på en helt annan kontinent hos en kvinna som tidigare har varit ingift, men numera är skild. Hon uppger att hon ska ge smycket till sitt barnbarn på denna avlägsna kontinent. En person som varken har träffat min Aahka eller inte har någon som helst aning om smyckets affektionsvärde eller dess känslomässiga bindningen samt det identitetsskapande värde som smycket besitter här hos oss i Sverige.

En för mig närstående person har bett om att få tillbaka det, men detta har inte hörsammats, utan olika konstiga argument har framförts; så som att kvinnan inte har fått något ifrån sin egen familj eller att hon har varit snäll som har förvarat smycket. Kan man likna det med plundringar ifrån ursprungsbefolkningen världen över eller kolonialväldets förgreningar ner i generationer? Jag tänker och undrar vad skulle min Aahka ha sagt om hon visste vad som försiggick?

Det är tragiskt att detta agerande får grava konsekvenser som slår upp svår splittring och känslan av svek river upp svarta sår som troligen inte kommer att läkas under flera generationer. Nej, det finns ingen förlåtelse för detta agerande.  Jag tror att det finns inget som kan få detta att läkas, utan såret kommer alltid att ligga öppet, infekterat och irriterat. Varbildningen kommer att följas åt i framtida generationer och sveket kommer att berättas som en historia av framtida barn och barnbarn.

 

 

Han hade mål och ambition

IMG_9859Han var säkert kortast och därför blev han placerad längst fram i centrum på bilden. Han ser som vanligt gladast ut i gänget. En förmåga som han lyckades att ta med sig i livet. ”Se allt från den humoristiska sidan” var ett av de repliker som farfar ofta sa. Det fanns bara möjligen i en situation där han var gravallvarlig och det var när han var starter och höjde startpistolen i luften… då var det allvar. Jag förstod aldrig om dessa skott var farliga eller var de ofarliga. Han stoppade in mig, packning, matsäck och den svarta regnrocken i Daffen och så drog vi iväg på friidrottstävlingar runt om i länet. Spöregnade det eller om det var åska fick jag sitta i bilen och vänta.