Precis som en båt

IMG_7901

 

De där på bilden är släkt, naturligtvis är de min släkt. Jag funderar om bilden är tagen i Dvärsätt, såg det ut så då?

En sommarkväll på en båt, sjön är spegelblank och värmen dröjer sig kvar en stund. Motorn kluckar fint och rytmiskt och mannen tänder sin pipa samtidigt som han raljerar grovt om kvinnor i övergångsåldern. Barnet sitter bredvid och hör sin fars tuggande om vilka problem som han står inför. Båten börjar bli gammal och sliten, en renovering eventuellt eller en ny. Ja frågan och problemen består. Han skulle ju naturligtvis lämna in båten och reservbåtar lånades ju ut av varvet på Frösön, så det var inga problem. Han hade sett att lånebåten Vera var en snygg snipa och smäcker som tusan. Han smakade på pipan och muttrade om livets överraskningar.

Självklart vet jag inget om detta, självklart raljerar jag och visst förstår jag att ingen man någonsin skulle vilja raljera om sin frus belägenhet. Nej absolut inte.

Lars

Lars jonnsson nr2jpg

Den här killen funderar jag över mycket. Det finns så många frågetecken och inga egentliga svar. Han, ja Lars, var min mormors farfar och han dog när min mormors far Olaus bara var två år gammal.

Nitton år gammal var fjellmannen och samen Lars när han gifte sig med Sigrid Jonsdotter född i Snåsa, Norge. Sigrid var bra mycket äldre. Hon var tolv år äldre än sin man. Så när de gifte sig var Lars 19 år medan Sigrid var 31 år. Var grunden till deras giftermål kärlek eller var det endast som en ren ekonomisk transaktion?

Sigrid kom ifrån en känd renägarsläkt från andra sidan gränsen, var Lars tvungen att gifta sig med henne tro? De fick i alla fall fem barn tillsammans varav tre överlevde vuxen ålder. Hur Lars dog vet ingen, det går rykten om att det  skulle vara i en drunkningsolycka  i någon kyrkbåt i Valsjöbyn, men dessa källor kan jag inte bekräfta. Det tog i alla fall tre månader innan han kunde begravas. Han dog den 22 juni, men begravningen skedde först den 29 september 1873.

Det jag funderar mest över är deras åldersskillnad, var det möjligt att Lars kunde axla rollen som familjefar vid så unga år, var det av kärlek som de gifte sig. Frågorna som aldrig får några svar. Det står inte heller någonstans att Sigrid tidigare hade varit gift eller att hon hade tidigare barn vilket jag kan tycka var lite märkligt med tanke på hennes ålder. Väntade hon tills hon var 31 år och det var då hon träffade den rätte? Hur såg det ut 1862, vi vet att tiderna i mitten av 1800-talet var bistra. Så kallt som de var då under en period hade ingen tidigare sett tillstymmelse till och vi har idag svårt att föreställa oss de umbäranden människorna utsattes för. Hur påverkade klimatet rennäringen? Ja, som sagt frågorna är många, väldigt många.

Vem där

img485
Kvällsljuset var dämpat och luften var hängande dåsig och kvardröjande så där den är mitt emellan eftermiddag och kväll. Det var varmt och fuktigt, värmen gled runt klänningen och lade sig som ett täcke över gräset.

Kattungen vilade tungt och tryggt i hennes famn innan hon släppte ner den till kattmamman. Det var världskrig ute i Europa, men här på sjukhusområdet var det lugnt och tryggt.

Att vara fattig, kvinna och invandrare?

img875

Två systrar i Söderby.

Som unga stod de varandra mycket nära.

Hur var det att vara kvinna och växa upp på trettiotalet? Hur var det att vara barn till en ladugårdsförman i statarlängorna i Sverige? Hur var det att vara barn och ungdom till föräldrar som var invandrare under tjugo och trettiotalet i Sverige?

Jag antar att det var inte lätt, nej och att komma ifrån ett hem med mycket hård uppfostran, där stryk och straff var vardagsmat redan när man var liten. Att bli uttittad och utpekad redan som liten i en värld där det rådde hätsk stämning både när det gällde arbetskraft och utlänningsfobi. Idag är det likadant, det är många barn som lever på det viset.

Idag finns det fortfarande kvinnor som blir behandlade som mindre vetande bara för att det just är kvinnor. Det är fortfarande svårt att vara fattig och det är svårt att vara invandrare.

Farfar min, han visste en hel del

img260 - version 5

Idag skulle du ha blivit 101 år. Det låter ju ofattbart mycket , fast det är ju egentligen ingen osannolik ålder.

Min farfar, han var en människa som utåt sett aldrig grubblade över livsfrågor eller livet som sådant. Jag har numera förstått att han ägnade mycket tid åt att fundera över hur han skulle tackla livets motgångar. Jag inser därför att han var som Sickan i Jönssonligan. Han hade en plan, en hemlig plan som han följde till punkt och pricka. Tidigt listade han ner sina enkla livsregler som gällde livsstil och hälsa, ja både mentalt och fysiskt. Det är faktiskt häpnadsväckande hur dessa regler står sig bra även idag. Jag tänker då på alla självhjälpsböcker som det kryllar av ute i handeln.

Farfar var metodisk i sitt sätt, det ser jag nu och vilken styrka att envist hålla sig till sina nedtecknade livsregler. Jag hävdar att min farfar visste inte bara visste mycket om fysisk träning, utan en hel del också om mental träning. Så släng er i väggen, Mia Törnblom och Kay Pollack.

Farfars livsregler

  1. Enkla sunda vanor.
  2. Gradvis stegrad muskelträning med olika redskap.
  3. Gymnastik, idrott och spänstövningar.
  4. Löpning, promenader och friluftsliv.
  5. Lugn, lugn som en filbunke.
  6. Ju mer man talar desto mer försvagas ens motståndskraft. Tala alltså det minsta möjliga. I synnerhet bör man avhålla sig från de planer man för avsikt att förverkliga.
  7. Om man tror att man skall lyckas med en sak, kommer det också att bli ett gott resultat.
  8. I ditt inre skall orden ”Jag kan” vara ständigt levande.
  9. Du skall känna dig förvissad om att till och med den största krisen i ditt liv kommer att skänka dig större tro på dig själv och framtiden.
  10. Hur skall man förhålla sig inför en olycka eller ett slag av ödet? För det första skall du förbli lugn och likgiltig, som om saken gällde en främmande och inte dig själv. Det är f. s. m. bra att avsiktligt – sedan man bedömt situationen – bagatellisera tråkiga upplevelser, att se på dem från den komiska sidan och skratta åt dem. På så sätt kan händelsen bli förbytt till någonting, som är absolut utan betydelse.

(”Min farfar” 19430706 Östersund)

* f.s.m. = För så småningom

Oj, höll på att glömma: ”Grattis farfar på födelsedagen”

img775 - version 3

Jag kallar det för stöld

1 - version 3
Ibland vet man inte förrän efter ett idogt sökande vilka som finns på bilderna. Just så är den här bilden, den har funnits hos oss i många år och ingen vet speciellt mycket om den. Tystnadens sång har sedan länge funnit sin plats i släkten. Det är jobbigt när någon gräver och undersöker, det är besvärligt att prata om det som har tystnat. Jag är besvärlig och jag vill veta. Tänk att det föddes en sådan besvärlig en, ja en som ” gräver i de där”.

Långsamt långsamt ser jag ändå allting klarare, bit för bit formas det som har varit, till något som faktiskt går att tala om. Skuggorna skingras och orden som tidigare brände lösgör mina tankar.

Rasbiologi är ett hemskt ord, ett ord som får de flesta att rysa. Min släkt tillhör en minoritet, det var svårt att inte tillhöra majoritetssamhället och livet blev inte till ens fördel. Min mormor, hon sa inte så mycket, men hennes handlingar vittnar om att hon försökte assimileras in i det svenska samhället och hon lyckades. Ja nästan så lyckades hon, men inte riktigt. Jag har min morfar att tacka för kontakten, känslan och längtan till fjällen. Den längtan och värme som jag känner är något som aldrig sinar.

Rasbiologerna besökte den lilla fjällbyn flera gånger och de utsatte människorna där för mycket kränkande behandlingar. Rasbiologerna grävde upp de döda från jorden och fraktade ner det som var kvar av våra släktingar till rasbiologiska forskningens epicentrum. Fortfarande finns våra släktingar där nere, de forskas fortfarande på och det är regeringen som bestämmer över dem. De kallas inte för våra anfäder längre utan de benämns som ” våra samlingar”. Jag antar att det är forskarnas samlingar för våra är det ju inte. De är inte heller samlingar i mina ögon utan de är våra släktingar. Hur kan man i statens namn göra på det här viset? De har stulit vår mark, de har stulit våra släktingar och de har stulit min mormors värdighet. Sådant är svårt att förlåta. Om det inte är stöld, vad är då stöld? Jag glömmer aldrig mina släktingar på bilderna i rasbiologernas arkiv, jag glömmer aldrig deras ögon, de ledsnas ögon.